Det är den 18 augusti 2018. Jag passar råbock i ett jakttorn vid en stenbro på en åker i ett samhälle i Mellansverige på gränsen mellan jordbruks- och skogslandskapen, en erkänt bra rådjursbiotop. På bockpremiärdagen, den 16 klockan 08.20, sköt jaktledarens son, nybliven jägare, sitt första vilt. En fin bock med medaljhorn, just på det här passet. Till glädje för både far och son.

Revirbocken var alltså borta, men hans konkurrenter har säkert redan tagit över marken. Strax efter kl. 18.00 kommer en pinnbock som gömmer sig bakom buskarna en bit bort, inte skjutbar. Sedan kommer två getter och ett smaldjur längre bort. När de inte är upptagna med maten, jagar dom varandra. Pinnbocken har dragit sig tillbaka.

Inget skjutbart

Tiden går. Pinnbocken visar sig igen, nu i närheten av getterna. Så kommer en älg ut på den gröna ängen uppe i nordväst. Han går ner mot rådjuren som slutar leka och äta, passerar dom och stannar nedanför ett gammalt torp och betar på en hög buske. Det är fascinerande med alla dessa djur på passet, även om inget är skjutbart. Älgen ger nu upp ätandet, vänder sig emot mig och kommer närmare. 50 meter ifrån jakttornet stannar han vid slickstenen. Där blir han kvar. Han är smal, har långa ben och ger ett ståtligt intryck. Dock inga horn, endast en halv ”styrstång” på huvudets högra sida. Älgen stannar länge vid saltstenen. Han går runt och slickar från alla håll och visar samtidigt upp sig ordentligt.

Klockan är 20.30, solen går ner, rådjuren har kommit närmare och pinnbocken finns på skjutavstånd. Jag skjuter inte, jag ser ju en älg och fyra rådjur som betar lugnt. Det är tyst och lugnt och jag messar jaktledaren och meddelar att jag stannar en stund till. Det har nu börjat mörkna ordentligt.

Jagar varandra

Så plötsligt förändras den rofyllda bilden. Från ingenstans kommer ett stor svart vildsvin omgiven en grupp glada, randiga smågrisar. Nu är det tjo och tjim, kultingarna jagar varandra och rullar runt framför mig och rusar sedan förbi tornet in i skogen bakom mig. Rådjuren drar iväg åt sitt håll, kanske störda av uppståndelsen. Älgen står kvar men har slutat slicka salt. Älgen går sin väg. Jag går av passet.

Vart tog de vägen?

För att komma till det här passet ställer man bilen vid en gammal ladugård och går de sista 500 metrarna på en traktorväg i skogskanten som följer en stor åker. När man gått 400 meter svänger vägen 90 grader till höger, lämnar åkerkanten och går in i ett skogsparti. Nu, när jag går den vägen hemåt tänker jag på vildsvinen och undrar vart dom tog vägen. Kanske borde jag ha gått ut på den öppna ljusa åkern framför tornet och rundat skogsdungen där tornet står, i stället för att gå i skogen, där det nu närmast är svart. Men det är bara en tanke och jag fortsätter och är framme vid 90-graders-svängen (nu åt vänster) och efter några meter öppnar sig åkern vänster om mig.

”Jag är stinn av adrenalin, på några korta (och fruktansvärda) sekunder, har min reptilhjärna insett att möjligheten till flykt inte existerar, nu gäller endast anfall.”

Där nere på åkern, 30-40 meter bort, står vildsvinen.

Suggan är imponerande stor och svart.

Kultingarna, 7-8 stycken, står i skogskanten. Jag ser dom samtidigt som de ser mig, men dom har säkert hört mig från när jag gick av passet och står nu bara och väntar.

Suggan är mest intresserad, hon grymtar högt och elakt och närmar sig. Jag är beväpnad, men bössan är plundrad. Jag blir rädd.

Jag blir fullständigt skräckslagen!

Skräcken sprider sig i hela kroppen, jag har ingenstans att ta vägen. Jag kan inte springa därifrån, jag kan inte vända henne ryggen. Jag är just i denna stund helt medveten om att jag ska bli anfallen av en stor och elak sugga, med stora betar!

Kanske är det nu jag ska dö!

Nu gäller endast anfall

Jag är stinn av adrenalin, på några korta och fruktansvärda sekunder, har min reptilhjärna insett att möjligheten till flykt inte existerar, nu gäller endast anfall. Alltså anfaller jag.

Jag vrålar det värsta jag kan. Jag viftar med armarna och blir en jätte. Jag tar några hotfulla steg emot suggan. Hon stannar, jag vrålar och fortsätter. Jag kan inte backa. Framåt är min enda chans. Hon vänder, springer ner till smågrisarna som direkt försvinner in i skogsdungen. Själv rusar suggan iväg åt det håll  jag har bilen. Hon springer i rasande fart knappt 100 meter och så viker hon av till höger, in på vägen jag skulle fortsätta på, där hon försvinner i det svarta.

Ensam och rädd

Plötsligt är jag ensam, tillfälligt räddad, fortfarande mycket rädd. Jag måste ta mig därifrån och inser att jag inte kan fortsätta i mörkret på traktorvägen. Jag laddar studsaren och går ut på åkern, tänker att anfaller hon måste jag skjuta henne. Jag har en kula i loppet och tre i magasinet. Tänker att det måste vara tillåtet att skjuta en sugga i självförsvar. Tänker att nu är det bara en sak som gäller; jag måste rädda mig själv.

Jag går på åkern 30–40 meter från traktorvägen och skogen. När jag är mitt för det ställe där suggan lämnade åkern och försvann in i mörkret, hör jag henne. Jag osäkrar. Hon kan se mig tydligt mot den nyskördade och ljusare åkern. Jag kan inte henne, allt är bara svart. Jag tar till vrål- och vifttekniken igen. Suggan syns inte, hon hörs inte, hon står kanske inte ens kvar. Jag ryter igen, backar och fortsätter sedan mot bilen. Hela tiden måste jag se mig omkring, vända mig om, försöka läsa av mörkret, gå, stanna och lyssna och gå igen. Fortfarande livrädd. Var är hon nu? Står hon vid bilen?

Jag låser upp bilen med en knapp på nyckeln. Bilen blinkar vänligt tillbaka och tänder lamporna. Ser inget vildsvin. Snabbt in. Pustar ut. Jag lever. Jag är inte rädd. Jag är räddad. Nu kommer chocken, jag gråter. Efter ett tag kan jag åka hem.

”Jag lever. Jag är inte rädd. Jag är räddad. Nu kommer chocken, jag gråter.”

Om jag nu hade gjort som jag tänkte ett tag, det vill säga gått ut på åkern framför tornet och rundat skogsdungen till höger, så hade jag ändå gått rakt på suggan med smågrisarna, fast från det andra hållet. Hade det gjort någon skillnad, annat än att suggan hade sett mig tydligt i kontrast mot den ljusa åkern? Kanske hon hade agerat på ett annat sätt. Nu såg hon mig inte tydligt mot den mörka skogen och var kanske mer nyfiken än arg. Eller var det osäkerheten som gjorde att hon tvekade med anfallet? Hade jag kommit på åkern kanske hon anfallit direkt utan tvekan och utan varning?

Skydda smågrisarna?

Det var imponerande hur snabbt suggan körde in kultingarna i skogsdungen och att hon sedan rusade förbi mig för att vika in i mörkret på traktorvägen. Var det för att skydda smågrisarna och lura mig att jaga henne? Som rågetter med kid brukar göra. Eller är det verkligen som det sägs, att vildsvinen gärna ställer sig i försåt? Alltså att hon anade att jag skulle fortsätta på traktorvägen och stod och väntade på mig. Det som stör mig, när jag tänker tillbaka, är att jag inte förstod att grisarna mycket väl kunde vara kvar i närheten av passet och jag borde förstås inte ha plundrat vapnet innan jag började gå.

”Under mina år som jägare har jag aldrig jagat vildsvin.”

Jag har aldrig varit särskilt intresserad av vildsvinsjakt. Att sitta på pass mitt i natten har inte tilltalat mig. Under mina år som jägare har jag aldrig jagat vildsvin, även om jag förstår att fler jägare borde ställa upp för att hålla efter både tillväxt och markskador. Men för mig var det första gången jag fick närkontakt med den här sortens vilt.

Det har nu gått en tid, jag har fått lite distans till händelsen och chocken har lagt sig. Och framför allt slutade ju ”vildsvinsjakten” lyckligt, för både vildsvinen och mig. Jag hade tur. Jag är glad att jag lever!

Tore Nordlinder