Den lilla men knappt märkbara vind som finns, kommer från söder. Såten jag ska pyrscha på är avlång i nord-sydlig riktning. Genom såten går ett sedan länge nedlagt järnvägsspår. På ena sidan löper en smal äng kantad av granskog. På andra sidan spåret är det öppna fält och åkrar i träda, som fortsätter ut till ett vattendrag som löper parallellt med järnvägsspåret.

Såten går att komma åt från båda håll och idag väljer jag att gå in från norr med tanke på den sydliga vinden.

”Ganska snart upptäcker jag två bruna kroppar långt bort i det gröna gräset. Genom kikarsiktet ser jag att det är två bockar.”

Fredrik Forsman.

Det känns en smula udda att klä sig i lövkamouflage från topp till tå. Med dräkten på och en liten väska med mackor och vatten över axeln rör jag mig försiktigt ner till järnvägen. Banvallen höjer sig lite över det omgivande landskapet. Från den har jag mycket bra uppsikt över markerna på vardera sidan. Sakta smyger jag framåt. Ett steg i taget, noga med var jag sätter fötterna. Försöker bara trampa på syllarna och inte i gruset mellan dem.

Ganska snart upptäcker jag två bruna kroppar långt bort i det gröna gräset. Genom kikarsiktet ser jag att det är två bockar. Den ena större än den andra. Den mindre är leklysten och hoppar runt och skuttar kring den större bocken.

Strax framför mig på sidan som vetter mot vattendraget finns en kulle med kort betat gräs. Hukande och krypande tar jag mig i diket fram till kullen och lyckas få till en riktigt fin skjutställning i liggande, med stöd av en stängselstolpe. Men hållet är drygt. Riktigt drygt visar det sig. Enligt kartappen är det en bit över 200 meter. På nio gångers förstoring i siktet ser jag bocken tydligt.

På skjutbanan har jag satt täta träffbilder på upp till 300 meter, men det var på skjutbana. Nu är det jakt på levande vilt, med svettdroppar i ögonen, hög puls och darrande muskler. Ganska snabbt landar jag i att skott på detta håll inte är rimligt för mig.

”Om bockarna inte kommer till mig får jag försöka ta mig till dem.”

Skjutställningen och stödet är dock exemplariskt och om bara bockarna kommer närmare har jag världens läge. Lockpipan i väskan gör sig påmind. Kanske jag locka hit dem?

Bockarna svarar mina lock med att förstrött titta upp i min riktning för att sedan återgå till att beta – utan att röra sig alls. Vare sig kontaktläge eller hetsläte ger resultat.

En liten oro dyker upp att skrämma bort dem om jag lockar för ivrigt. Tidigare bockar som jag övningslockat på i månadsskiftet juli-augusti har kommit springande över fälten. Dagens bockar är helt klart inte intresserade. Lite uppgivet ligger jag kvar och funderar på vad jag nu ska göra. Passar på att ta ett par bilder genom siktet och låter tankarna svalna och pulsen gå ner. Om bockarna inte kommer till mig får jag försöka ta mig till dem.

”Det prasslar om stövlarna i gräset. Jag hoppas att banvallen ska fungera som bullerplank mellan mig och djuren, och dölja ljuden.”

Så tyst som möjligt ålar jag mig baklänges ner i diket bredvid banvallen och fortsätter bakåt tills kullen skymmer mig för djuren. Så kan jag ta mig över banvallen och ner på ängen på andra sidan. I skydd av den upphöjda banvallen smyger jag sakta framåt. Det prasslar om stövlarna i gräset. Jag hoppas att banvallen ska fungera som bullerplank mellan mig och djuren, och dölja ljuden.

Svetten rinner, man blir överraskande varm av att röra sig kontrollerat och tyst.

Hittar en lucka med lite vegetation i diket hitom banvallen och ålar mig under taggtråd, ner i diket och sakta upp på banvallen. Bockarna är inte kvar.

Har jag smugit för långt? Har de hört mig och stuckit?

Banvallen sett från skottplatsen. Foto: Fredrik Forsman

Besviken reser jag mig sakta raklång och blickar ut över fältet. Där, plötsligt, som ur ingenstans, står storbocken och tittar rakt på mig.

Jag fryser till, rör inte en fena och vågar knappt andas. Avståndet är mycket kortare nu, kanske runt 100 meter.

Vi står och tittar på varandra en lång stund under total tystnad och stillhet. Den lilla vind som fanns är borta och varje böljande grässtrå, varje andetag, känns som om det hörs kilometervis.

”Jag kan omöjligt ta ett skott när pulsen hamrar i öronen och hela överkroppen vibrerar.”

Efter flera minuter av denna stirrtävling börjar bocken åter beta och jag sjunker sakta ihop igen mot vallen, nu tacksam över klädernas lövkamouflage som inte alls känns lika udda längre. För varje litet ljud jag gör tittar bocken upp och jag fryser min rörelse tills bocken släpper mig med blicken. Den här dansen håller vi på med ett tag.

Till slut har jag en liggande skjutställning med bra stöd för bössan av min lilla axelremsväska och fritt skottfält mellan några örter i kanten av banvallen. Musklerna skakar. Jag kan omöjligt ta ett skott när pulsen hamrar i öronen och hela överkroppen vibrerar.

Jag släpper min anläggning. Lägger ner bössan och breder ut mig platt på marken med armarna rakt ut och bara andas. Där ligger jag och varvar ner. Jag vet inte hur länge, men tänker att om bocken går sin väg så får den göra det och det är okej.

”Osäkrar, siktar igen, kramar avtryckaren – skottet går.”

Jag ska inte avlossa ett skott som jag inte är säker på att jag kan kontrollera. Till min stora glädje är bocken kvar när jag lyfter huvudet igen. Jag går upp i anläggning. Nu är bocken till stor del skymd av högt gräs precis framför sig. Närmare banvallen är gräset lägre. Om bocken kommer dit har jag ett bra läge och bestämmer mig för att detta är det fönster jag har och det är där jag ska skjuta. Om han väljer att gå åt det hållet, vill säga.

Tiden går.

Bocken har ingen brådska. Men så vänder den sig om. Tar några kliv mot banvallen. Jag följer den i siktet. Framför mig växer en stor ört. När bocken står mellan mig och örten blir det suddigt i siktet. När det klarnar igen vet jag att den passerat. Nu går den i det låga gräset. Siktesbilden klarnar.

Pulsen stiger. Jag ger ifrån mig ett läte och bocken stannar. Precis på rätt ställe med bredsidan mot mig. Siktar, andas in, andas ut till hälften, kramar avtryckaren. Inget händer…  säkringen!

Osäkrar, siktar igen, kramar avtryckaren – skottet går.

Blodspår på skottplatsen. Foto: Fredrik Forsman

I ögonblicket känns avfyrningen förvånansvärt naturlig. Jag upplever vare sig rekyl eller smäll. Fortsätter att titta genom kikaren under hela skottförloppet och följer djuret med blicken. Det rådjur jag tidigare skjutit har studsat till och sprungit iväg med en explosivitet jag inte trodde möjlig. Denna bock uppvisar annat beteende. Den springer mot skogsbrynet men ser lite vinglig ut. Jag hoppas febrilt att den ska lägga sig men den skyms av busken närmast mig och jag ser inte vart den tar vägen.

Innan jag reser mig upp memorerar jag vad jag sett i kikaren, var själva skottplatsen är och var jag sist såg djuret.

Känslorna är blandade. Satt verkligen skottet? Bommade jag? Blir det eftersök?

Svettiga lövkamouflagekläder tas av och packas ner innan jag går fram. På skottplatsen hittar jag blod, både ljust och mörkt med inbladning av grönt – troligen magsäcksinnehåll.

”En tacksamhetens tanke är på sin plats, av respekt för djuret, naturen och för möjligheten att själv få vara en del av detta kretslopp.”

Till min stora glädje och lättnad ser jag snart djuret som fallit i gräset cirka 25 meter från skottplatsen. En fin sextaggare. Skottet sitter rätt i höjd, men lite för långt bak. Det har gått genom krävan, visar det sig. Kulan har dock träffat precis där jag siktade. Misstaget ligger inte i dålig precision utan i mitt tillkortakommande i att välja riktpunkt i djuret. Av de många lärdomar som kan dras av den här morgonen är detta en.

Den fällda bocken. En fin sextaggare. Foto: Fredrik Forsman

En tacksamhetens tanke är på sin plats, av respekt för djuret, naturen och för möjligheten att själv få vara en del av detta kretslopp.

Foto: Fredrik Forsman

Jag släpar bocken till vägen och hänger upp den för att ta ur så fort som möjligt eftersom magsäcken är träffad.

Väl tillbaka hos övriga i jaktlaget får jag god hjälp av kamraterna Villy och Hans-Erik med att flå och färdigställa djuret för hängning.

När vi är klara är klockan lunch och vi äter en smörgås. Tröttheten genomsyrar kroppen. Kanske är det sömnbrist, men mest tror jag det är anspänningen som tar ut sin rätt. Sovsäcken och liggunderlaget har sällan känts så omfamnande. En kort stund senare sover jag djupt.

Fredrik Forsman