Det korta svaret från förbundsjuristen är ingenting! Högsta Domstolen avvisade nämligen talan beroende på att man ansåg att viltvårdsområdet saknade rätt att överklaga hovrättens dom. Åklagaren som hade kunnat göra det valde dock att nöja sig med den friande domen i hovrätten. Detta innebär att Högsta Domstolen aldrig prövade huvudfrågan i målet. Är det jaktbrott att gå ut och skjuta älgar på sin egen mark i ett viltvårdsområde utan att bry sig om beslut i ett viltvårdsområde om gemensamhetsjakt?

Tingsrätten dömde de åtalade för jaktbrott men hovrätten friade alltså. Rättsläget får därför alltjämt anses oklart. Högsta Domstolens beslut innebär att de aktuella personerna i det aktuella fallet går fria från ansvar för jaktbrott. Men detta innebär inte att det är fritt fram numera i alla viltvårdsområden! Högsta Domstolen valde först att ta upp målet till prövning och det gör man normalt endast om det finns anledning att ändra domen. Därefter lyckades dock försvaret få målet avvisat pga en teknikalitet viltvårdsområdet saknade rätt att överklaga hovrättens dom. Förmodligen hade högsta Domstolen alltså dömt den tilltalade för jaktbrott om de fått chansen.

Högsta Domstolen antyder vidare i sitt beslut att om gärningsbeskrivningen varit en annan och omfattat ett tillgreppsbrott såsom stöld så hade de kunnat pröva målet och därmed möjligen fällt den tilltalade. Högsta Domstolen uttalar också principen att viltvårdsområdet kan ha en skadeståndsfordran för det vilt som skjutits i strid med viltvårdsområdets beslut. En sådan talan förs nu också av Kuivakangas viltvårdsområde mot de aktuella personerna.

Att fälla älgar på sin egen mark i ett viltvårdsområde utan hänsyn till beslut om gemensamhetsjakt kan alltså alltjämt anses utgöra jaktbrott. I vart fall torde det kunna bedömas som ett tillgreppsbrott som stöld. Detta innebär att ett sådant förfarande förmodligen är straffbart. Med stor sannolikhet är det även skadeståndsgrundande vilket innebär att man får betala för de älgar man skjuter. Sedan kan man ifrågasätta lämpligheten som vapeninnehavare av de jägare som inte hörsammar ett beslut om gemensamhetsjakt i ett viltvårdsområde.

Den som uppmanar medlemmar i ett viltvårdsområde att ignorera beslut från viltvårdsområdet kan slutligen själv göra sig skyldig till brott, närmast uppvigling.