Vad gäller olika årstiders ankomst kan man argumentera för att våren är den allra mest besjungna, och efter den längsta och tuffaste vintern i mannaminne är nog våren 2018 extra varmt välkommen. Oavsett meteorologers utsagor om dygnsmedeltemperaturer och andra årstidsdefinierande mätbarheter, är det vid stundande valborgsfirande som våren officiellt är här – vilket traditionsenligt manifesteras med sång:

     Vintern rasat ut bland våra fjällar

     Drifvans blommor smälta ned och dö;

     Himlen ler i vårens ljusa qvällar;

     Solen kysser lif i skog och sjö.

1838 utgavs diktsamlingen Jägarens hvila – poetiska bilder från skogen, fältet och sjön. Tryckeriet tillhörde förläggaren och tidningsmannen Lars Johan Hierta, dikterna var skrivna av den 26-årige Herman Sätherberg. I diktsamlingen ingick Längtan till landet, vars välbekanta inledning återges här ovan.

Kirurgen, ortopeden och skalden Carl Herman Sätherberg var uppväxt söder om Stockholm, i trakterna kring Tumba pappersbruk där hans far Johan Fredrik Sätherberg var förvaltare. Efter faderns död 1827 flyttade den kvarvarande familjen till Nolinge säteri i Grödinge, Botkyrka, där man bodde till 1833 då flyttlasset gick till Stockholm.

Fram till 21 års ålder var det vackra Södertörn Sätherbergs hem. Att den blivande naturlyrikern starkt präglades av det omgivande landskapet under dessa formativa år råder det knappast några tvivel om.

De första raderna i Längtan till landet är synnerligen välkända, då Otto Lindblads tonsättning av dikten sedan länge är gjuten i vårsångsrepertoaren.

Men hur många av dagens ystra vårsångare känner till diktens sista vers?

     Nej, åt landet Bröder! Tjädern knäpper

     Nu hvar morgon i sin furulund.

     Hvad, om jägarn kopplet varsamt släpper,

     Blott till ögonfägnad på en stund?

     Låt oss njuta, låt oss vara glade:

     Friskt och herrligt hornens toner gå!

     Den som hjerta nu att jaga hade,

     Endast på en timma eller två!

Den som skrapar på ytan finner raskt att jakten intar en central position i Sätherbergs diktning, liksom att denne hade rik kännedom om jaktens olika element och betydelse för livet på landet.

Utöver Längtan till landet finns två Sätherberg-dikter som dagens svenskar har en relation till: Vårsång (Glad såsom fågeln) samt Studentsången – samtliga har överlevt genom sångtradition. Och även i tredje versen av Glad såsom fågeln figurerar jaktmotiv:

     Jägarn bland lundernas blomsterskara

     Löser sitt flämtande koppel till jagt.

     Hornet det klingar och fjällarna svara.

     Herrliga lif! Ifrån trakt och till trakt

     Skallar ditt jubel, med vindarnas fart,

               Mäktigt och klart.

     Helsa och fröjd man i njutningen vinner;

     Qvalmet at lifvet deruppe försvinner

               På klippornas bryn,

     Vid den luftiga, purprade skyn.

Svenska Jägareförbundet och Kennelklubben har beslutat verka för att FN-organet UNESCO ska ge jakten med lös hund status som kulturarv (läs mer här). Om det lyckas återstår att se, men för oss jaktutövare råder inga tvivel: jakt är kultur.

Som på Sätherbergs tid, så även i dag.