Markägaren har enligt lag ansvar för viltvården, vilket bland annat kan innebära att stödutfodring måste ske. I samband med upplåtelse av jakt delegeras oftast viltvården till jägarna. Ansvaret ligger dock alltid hos markägaren.

Denna ordning är logisk med tanke på vem som tillgodogör sig viltet vid jakt. Markägarna och jägarna utför alltså det som de enligt lag är skyldiga att göra. Som synes fungerar också detta väldigt bra.

Raljerar om fågelholkar

Jag reagerar mot vad som sägs i Olle Olssons krönika Bara jägarna står upp mot vilt i nöd, där han skriver att ingen annan bryr sig om de vilda djuren.

Så är det inte, den stora allmänheten bidrar mycket till att utfodra det vilda om vintern.

Och varför raljera och förlöjliga tillverkning och uppsättning av fågelholkar som ett PR-jippo?

Visst kostar det pengar att utfodra, men måste man näst intill tävla om vem som haft störst utlägg för foder, med mera? Information, javisst, men som liten fick man lära sig att eget beröm luktar illa.

Vem skulle komma på tanken att redovisa vad folk lägger i kollektbössan i kyrkan, eller hur mycket man bidrar till andra hjälporganisationer.

Uppgift och utsago

Jag uppfattar också krönikans innehåll att man bara ska hjälpa djur som går att äta och är jaktbara.
För övrigt tycker jag att krönikören respektlöst benämner namngivna föreningar för ”så kallade”. Vad syftar han på?
Hur är det med faktakontrollen när man använder uttryck som enligt uppgift och enligt egen utsago?

Erik Nyman
Hökerum