Jägareförbundets ordförande Torbjörn Larsson tillsammans med förbundets generalsekreterare Bo Sköld, skriver i Svensk Jakt nr 10/2017 att ”det pågår en kraftfull och onyanserad offensiv mot det svenska viltet” och att många anser att bland annat älgar, kronhjortar och vildsvin är ”skadedjur”. Det är möjligt att de har rätt även om det har förbigått mig.

De fyller också på med att det förekommer ”krigsrubriker” och ”ett debattmässigt tonläge i falsett”. Det är möjligt att det är så, men som jag har uppfattat det endast i undantagsfall.

I Svensk Jakt nr 11/2017 skriver viltforskaren Carl-Gustaf Thulin på samma tema, men så ensidigt och onyanserat att man undrar om han inte skulle passa bättre som väckelsepredikant än som forskare. I Thulins värld finns bara en sida av myntet.

Vilda djur kan bli för många

Självfallet ska våra vilda djur inte betraktas som skadedjur. De utgör tvärtom, som Larsson och Sköld också påpekar, en värdefull tillgång. Men de kan bli för många och Larssons och Skölds artikel aktualiserar frågan om varför många av Svenska Jägareförbundets företrädare ryggmärgsmässigt alltid tonar ner de skador som viltstammarna åstadkommer.

Det kan knappast vara ett jägarintresse att vi ska ha så stora viltstammar som möjligt. Det kan inte heller vara ett jägarintresse att bagatellisera de skador viltet ställer till med.

Men så fort någon påtalar att skadorna är för stora dyker det alltid upp företrädare för Jägareförbundet som försöker leda i bevis att skadorna inte alls är så omfattande.

Brist på jägare

Larsson och Sköld medger dock utan förbehåll att skadeproblemet finns och att det måste lösas genom samverkan. Att lösningen heter lokal samverkan har blivit något av ett mantra, men dessvärre fungerar på många håll inte denna samverkan och så har det varit sedan länge.

Samtidigt börjar det bli brist på jägare och/eller brist på tid för jakt bland de jägare som finns. Trots Jägareförbundets ambitiösa arbete med att locka fler att bli jägare tycks det inte räcka till.

Pliktskyldig hänvisning otillräcklig

Enligt min uppfattning måste Jägareförbundet ta skadorna på större allvar och inkludera ett aktivt förebyggande arbete i sin verksamhetsplanering. Det skulle också vara bra för förbundets trovärdighet.

Dessutom ligger det inte i viltets intresse att stammarna blir så stora att det blir brist på bete, ett förhållande som nu råder på flera håll i landet.

Det finns alltså goda skäl för en fördjupad diskussion om hur förbundet och dess medlemmar på ett mera konkret sätt kan medverka till att minska skadorna.

Det räcker inte med att pliktskyldigast hänvisa till att lokal samverkan ska lösa problemen.

Sören Larsson

revisor i Svenska Jägareförbundet