Vi möttes 1980 när jag som ung och grön började min praktik på dåvarande Värmlands läns jaktvårdsförbund, numera Jägareförbundet Värmland. Gerold var ett proffs redan då, han hade levt för och av sitt filmande i det egna företaget Hunting Movie i tio år.

Det var jakten, hundarna, filmerna och naturen, allt i samklang, som betydde något för honom. Han ogillade slarv, både i film och i jakt och det var där som han fick idén till filmen Skott i våda, en film om just slarvig vapenhantering. Släkt och vänner fick agera skådespelare, själv blev jag vapenvägrare i minst fjorton dagar varje gång jag sett den där filmen.

Fysiskt krävande hantverk

Vi alla som var med på 1980-talet, och som då upptäckte jakt på film, alltså inte jakt i flashiga sekvenser utan som ett fysiskt krävande hantverk i med- och motgång, vi förstod vad Gerold menade. Han gjorde film om liv och död och om allt däremellan. Om ekologi, om Kap Verdes blommor, om ejdrar, älgar, människor och rovdjur.

I filmen De fyra stora hade jag äran att få vara med på ett hörn. Vi filmade i norra Karelen i Finland och på hemmaplan i Värmland, vi grävde i material som Gerold redan hade. När han fick veta att en varg setts i närheten av hans hem gick han lugnt ut och placerade kameran.

– Vilken tur du hade, var min spontana kommentar. Han log och svarade att han ju visste var de brukade passera.

Skenattack

Vi fick nys om en filmsnutt som en tysk sommargäst tagit när en björn var i färd med att slå en älg uppe i norra Värmland, den filmen fick vi köpa loss. Delar av den och av en filmsekvens som Gerold själv tog vid ett björnmöte i Dalarna, där en björnhona gör en skenattack, de har delats ett otal gånger på nätet. Båda dessa filmsekvenser finns med i De fyra stora.

– Om jag fått en tia för varje gång den där skenattacken visats på nätet, då hade jag varit rik nu, sa Gerold en gång när jag fört saken på tal.

Självlärd

Han var en självlärd man, men med större kunskap om djur och natur än de flesta lärda män. Han såg och han noterade vad som ägde rum i naturen och han tog det till sig. I filmen Jaga för livet, beställd av och producerad för TV2, visar han jaktens betydelse. Filmen har visats i tv tre gånger och handlar om hur legal jakt föder människor och samhällen.

När legal jakt och troféjakt finns har de vilda djuren ett oersättligt värde för sin omgivning och det är tjuvjakten som blir fienden.

Vi hade många gånger talat om att vi borde göra en längre resa tillsammans och när vi väl gjorde slag i saken år 2011 bestämde han vårt resmål: Namibia. Det skulle komma att bli Gerolds tjugofemte och sista Afrikaresa (och mitt livs resa).

Reste till Namibia

Vi tillbringade tio dygn, restid inräknad, i Etosha i nordligaste delen av Namibia. De första dygnen berättade våra guider om allt vad vi såg, men de tystnade efter hand och fyra dygn senare vände samtalen 180 grader.

De insåg att mannen de hade som gäst nog kunde Afrika lika gott som de själva och frågorna blev i stället deras till honom. Och jovisst, han hade varit här tidigare och jodå, det var han som filmat för jaktföretagen i grannländerna. Han hade mött människorna, tillbringat tid med dem och kom väl ihåg vilka de var.

Under långa kvällar i sotsvart mörker satt vi runt elden och lyssnade till hans berättelser. Hur han och några fler i sällskapet hållit liv i brasan hela natten eftersom lejonen syntes som skuggor men inte vågade sig fram. Hur han vid ett tillfälle fått sig tilldelat ett gevär och order om att hjälpa till med elefantflocken som härjade i byn nattetid. Ett par korta sekunder hann han också dela sovsäck med köttätande myror, en berättelse i sig.

Fantastisk berättare

Hur många koppar kaffe vi druckit och hur många timmar vi delat runt Lizzies och Gerolds köksbord eller på resande fot vet jag inte. Jag vet bara att detta att ha fått lyssna till hans berättelser och fått följa honom både i filmvärlden och som en tyst skugga på jakt med en av hans finnspetsar, det har varit en ynnest.

Han må ha varit en usel skribent (i sina egna ögon) men en fantastisk berättare för den som ville lyssna. Själv satte han stort värde på hemmet utanför Torsby i Värmland, på livskamraten Lizzie, deras hundar och en vårkväll med knispande morkullor.

Han filmade världen, men trivdes bäst hemma.

På eftermiddagen den 19 juli somnade han in, nästan 90 år gammal. En av de sista i sitt slag.

Britt Marie Nordquist