Anders Gravsjö, ordförande för Jägareförbundet Dalarna, drar i debattartikeln Svenska rovdjursföreningen på villovägar för långtgående slutsatser angående JO:s besked att inte avgöra om naturbevakaren Fredrik Perols är jävig.

JO har inte tagit ställning till den specifika situationen, utan endast meddelat att ärendet inte tas upp till prövning. Det innebär att ingen rättslig prövning har genomförts.

Därför kvarstår oklarheten kring var gränsen mellan jäv och egenintresse egentligen går, särskilt när det handlar om statliga tjänster som ligger mycket nära privata intressen.

En jävssituation

Svenska rovdjursföreningen menar att en rättslig prövning hade varit av stort värde, men så blev det tyvärr inte. Samtidigt ska vi inte glömma att statliga arbetsgivare har en tydlig skyldighet att aktivt bevaka och förhindra att jävssituationer uppstår. Den skyldigheten försvinner inte bara för att JO valde att inte pröva ärendet.

Anders Gravsjö påpekar att Jägareförbundet är mycket nöjda med Fredrik Perols arbete, men just det borde väcka misstanke om att han faktiskt befinner sig i en jävssituation då Jägareförbundet vill ha så få lodjur som möjligt.

Minsta misstanke

Finns minsta misstanke om att lodjursstammen kan ha rapporterats som större än den är, bör det vara skäl nog att ifrågasätta de dubbla rollerna. Än värre vore det om rykten som cirkulerar visar sig stämma, att lodjursstammen i realiteten är mindre än vad som rapporterats.

Om så är fallet kanske Sverige inte ens når upp till en gynnsam bevarandestatus för lodjuren, vilket vore ytterst allvarligt.

Marginella skador

Faktum är att lodjuren inte behöver förvaltas. En större lodjurspopulation skulle vara det bästa för både naturen och samhället. Med fler lodjur skulle vi kunna minska både betesskador och trafikolyckor avsevärt. 

Skadorna på fårnäringen är marginella, och rennäringen kan använda sig av skyddsjakt vid behov.

Genom att slopa förvaltningen skulle länsstyrelsens kostnader minska avsevärt. Inventeringar av lodjuren skulle till exempel kunna ske vart sjätte år, i enlighet med Sveriges skyldighet att rapportera till EU.

Snedvriden forskning

Det är helt enkelt orimligt att skattebetalarna ska bekosta en inventering vars yttersta syfte är att jaktintresset ska kunna hitta så många lodjur som möjligt, för att sedan skjuta så många som möjligt.

Dessutom är den forskning som idag bedrivs om lodjur snedvriden och fokuserar inte på att förstå deras roll i ekosystemet eller deras positiva effekter på naturen. I stället används resurserna till att stödja jakt och förvaltning.

Det är anmärkningsvärt att så lite forskning läggs på att undersöka hur lodjuren faktiskt bidrar till en mer balanserad natur och vilka ekologiska fördelar deras närvaro ger.

Egna medel

Magnus Orrebrant

Om jägareförbunden insisterar på att inventeringen ska fortsätta, bör kostnaden tas av deras egna medel och inte belasta skattebetalarna. Varför ska samhället finansiera en inventering som enbart gagnar jaktintresset?

Med Gravsjös resonemang skulle det vara lika rimligt att jag anställdes på länsstyrelsen för att provspringa motionsslingor och vandringsleder på arbetstid – ett intresse som dessutom är betydligt mer relevant och gynnsamt för allmänheten än lodjursjakten.

Magnus Orrebrant
Ordförande Svenska rovdjursföreningen