De senaste dagarna har jaktmedia och några andra media rapporterat om attacker från varg på tamdjur och jakthundar. Tre jakthundar har dödats inom en period på några veckor i södra delen av Dalarnas län.

Samtidigt har länsstyrelsen beslutat att vi inte har en vargstam som är tillräckligt stor, enligt de kriterier som de tillsammans med Naturvårdsverket har fastställt.

Detta har resulterat i att vi inom de södra delarna av vårt län har en vargstam så tät att den jakt vi bedrivit i decennium på marker som vi antingen äger eller arrenderar av andra markägare inte kan bedrivas utan stor risk för att våra hundar dödas eller skadas av varg.

Kom på skam

När det nya älgförvaltningssystemet togs i bruk 2012 med älgförvaltningsområden och älgskötselområden såg i alla fall vi en förbättring i älgförvaltningen.

Men detta kom helt på skam då våra stora skogsbolag upptäckte att det inte var några som helst problem att obstruera mot gällande regler och beordra avlysningsjakt från dag ett på alla djur under älgjakten.

Resultatet av detta har beskrivits i alla våra media som en mindre katastrof för vår älgstam som har minskat kraftigt.

Skogsbolagen har som argument att betesskadorna är för höga och använder inventeringsmetoden Äbin för att skylla alla skador på älgen. Ny forskning har dock visat att det inte finns ett direkt samband mellan älgstammens storlek och betesskadornas omfattning.

Hundars liv riskeras

Nu till hur man skapar ett moment 22. Länsstyrelsen fastställer de älgskötselplaner som till stor del dikteras av skogsbolagen och bolagen talar om för sina jägare att det är bara att följa den avskjutningsplan som finns trots att jägarna med lokal kännedom hävdar att det inte går.

När jägarna trots detta försöker att nå de avskjutningsmål som bestämts och släpper sina hundar, dödas de av vargen.

Då skapas nästa fråga: Hur ska vi nå avskjutningsmålen utan att riskera livet på våra jakthundar som också i högsta grad är familjemedlemmar när det ska finnas en så stor vargstam?

Gått fel

Vi är inga vänner av konspirationsteorier, men något har bevisligen gått fel då vargen har blivit någon slags symbol för den urbana befolkningen i vårt land. Detta medan vi jägare, lantbrukare, fäbodbrukare och de som tycker att det är trevligt med ett husdjur får ta konsekvenserna av myndigheternas beslut.

Det är bara ren tur att inga människor har kommit till skada.

Leif Kolseth
Ordförande Tunabygdens jaktvårdskrets

Ulf Danielsson
Ordförande Hedemora–Säter jaktvårdskrets