Jag minns de tidiga morgnarna. Jaktryggsäcken på köksstolen, kaffet som hälls upp på termos. Smörgåsar i plåtlåda, en bit falukorv, en bit torkat älgkött och en påse bullar. Saft i sirapsflaska. Långkalsonger, helly hansen och gummistövlar på. Bilens lyktor som hjälper träden vid vägkanten att vakna för dagen. 

Väntar på upptag

Jag torkar näsan med ärmen på fiberfleecen. Elden sprakar. Sur gran, röken sticker i näsan. Vi har fått passet längst bort, pappa och jag. Vid vändplatsen, längst bort på grusvägen. 
Det sprakar till i radion. Hunden är släppt. Nu ska vi vänta. Vänta på att stövaren ska få visa vad hon går för. 
Solen klättrar i träd och gryning blir till morgon. Så sprakar det till i radion igen. Allt som varit tyst blir ännu tystare, till och med fåglarna håller andan. Och så kommer den, haren. Pappa höjer geväret, följer djuret med siktet, och trycker av. Nu är det dags för mitt hedersuppdrag, nu får jag ta radion och ropa till farfar. ”Vi fick den, en hare på passet vid vändskivan!”

Dofter och minnen

Ja, jag minns de tidiga morgnarna. Hundarna som började gny när pejlen plockades ner från hatthyllan. Jag minns granriset i magen på hararna. Jag minns älgen som hängdes och hur vi barn drog älgskånk. Jag minns farmor som kokade älgtunga. Jag minns det nästan högtidliga gångandet fram till den fällda tjuren. Den rykande varma våmmen och hundens gläfsande. Jag minns alltihop. 

Jag minns alltihop med en sådan värme, att jag står helt försvarslös inför argumenten som stundvis haglar. Om varför jakt är fel, om varför ingen har rätt att döda djur för nöjes skull. När jag var yngre kunde jag ibland känna ett tvång att försvara, ge svar på tal.

Varje år

Som att lukten av pappas jaktryggsäck, ljudet av kniven som slog mot skinnbyxans ben och ljudet av en älg som faller i myrmark var tvunget att kokas ned till ett enda argument. Ett enda argument om varför det inte handlar om ondska, varför det inte handlar om att döda för nöjets skull. Ett enda argument om varför jakten behövs.

Det enda svaret jag kunde komma på var att den är beständig. I en vardag som ibland kan tyckas vara allt annat. Den kommer varje år med samma tecken, samma förberedelser och samma pirr i magen hos gammal som ung. Den vårdar en stam och ett djur, och städar undan efter oförsiktig mänsklig hands verkan århundranden tillbaka. Den får det som är att fortsätta vara. 

Allt togs tillvara

För genom den lever vi vidare i allt som en gång varit. Genom den lärde jag mig att allt liv, även dom som tas, är liv värda att ta vara på. Genom hur vana fingrar snodde huden av älgen. Hur varsamma händer skar hjärta och lever ur kroppen. Hur allt togs till vara, hur allt vårdades. Hur mammas älgstek smakade som en liten bit av himlen, och hur inget fick mig att sova så gott i pappas knä som hela jaktlagets röster och skratt. Hur den mest inbitne karlakarlen mjuknar inför älghundens viftande svans, och hur små ben får lära sig hur stigarna går och ta med sig in i en ny generation. 

Hunden gnyr

Nu är det dags igen. Nu byter löven färg och luften är precis sådär vass som den ska vara. Surt förvärvade semesterdagar ska tas ut. Blundar jag kan jag höra klicket från vapenskåpet, kaffet som hälls upp och hunden som gnyr av bara vetskapen att det snart är dags. Skitjakt på er. 

Lovisa Gunvorsdotter Larsson