Fram till mitten av 1800-talet handlade krut i stort sett bara om svartkrut. Sammansättningarna av bestånds­delarnas blandning har varierat över tiden, men en standard för svartkrut som gäller än i dag är 75 procent salpeter, 15 procent träkol och 10 procent svavel.
Från mitten av 1800-talet experiment­erade man mycket med att få fram röksvagt krut som hade större energiinnehåll än svartkrut – och samtidigt var mer stabilt att hantera ur explosionssynpunkt. Lösningen var knappast enkel och många fabriker och laboratorier sprängdes i luften innan man var lösningarna på spåret.
Tillverkning av röksvagt krut i dag är kemi på hög nivå vilket vi inte ska fördjupa oss i. Huvudbeståndsdelen i gevärskrut är cellulosa från bomull och trämassa vilken genomgår en komplicerad tillverkningsprocess som utmynnar i vad vi kallar krut.

Nordiskt dominerar
Här i Norden domineras krututbudet av produkter från svenska Norma och finska Vihtavuori. Båda gör krut av bra kvalitet men Norma brukar vara mer tillgängligt i handeln.
Den viktigaste faktorn när man väljer krut är att välja ett med en brinnhastighet som är anpassad till patronen man ska ladda och till den kulvikt man valt. Börja med att titta i krut­tillverkarnas laddtabeller. Se till att det är en aktuell utgåva. Laddata ändras ibland beroende på ändrade egenskaper i kruttillverkningen eller nya rön från tryckprovskjutningar.
Generellt kan man säga att ett relativt snabbrinnande krut passar patroner med en liten hylsvolym i förhållande till projektilen. 9,3×57 och .308 Winchester är exempel sådana patroner.

Olika brinnhastighet
Motsatsen är patroner med stor hylsvolym i förhållande till kulan, vilka i stället ger bäst prestanda med långsambrinnande krut. Exempel är flertalet magnumpatroner av mindre kaliber som 7 mm Remington Magnum och .300 Winchester Magnum, men faktiskt också 6,5×55.
I mellanregistret finns patroner som .30-06, 8×57 JS och 9,3×62 som brukar laddas med krut som brinner med en fart i mellanregistret bland gevärskrut.
Både Norma och Vihtavuori har publicer­at jämförande tabeller över olika kruts brinnhastigheter. Vad man måste komma ihåg är att tabellerna från respektive tillverkare redovisar resultatet på helt olika sätt.
Vihtavuori har valt ett traditionellt schema som visar olika krutsorters beräknade och unge­färliga brinn­hastighet. I denna visas att ­Norma 202 och Vihtavuori N133 skulle ha samma brinnhastighet. Norma har i stället valt att visa vilken hastighet och vilket tryck man får om man skjuter samma patron med olika krutsorter, en och samma krutmängd och med samma kula (.308 Win, 43,2 grain krut och 143-grainskula). Resultatet från Norma visar att Vihtavuori N133 ger betydligt högre fart och högre tryck än Norma 202.
Ovanstående visar att man ska vara mycket försiktig med att använda jämförelsetabeller över kruts brinnhastighet mellan olika sorter. Krut kan bete sig olika beroende på patron och kula. Många faktor­er samverkar och man ska därför alltid använda laddata från den som garanterar krutets prestanda, det vill säga kruttillverkaren. Laddata från internet, kompisar, fackpress, eller från annat håll, ska användas försikt­igt och alltid jämföras mot en riktig laddtabell.

Färre bättre än fler
Som nybliven handladdare, som ska ladda några olika patroner, är det lätt att tro att man måste ha en uppsjö av olika krut hemma. Det blir dock både kostsamt och komplicerat att lära sig. Det är bättre att hålla sig till ett fåtal krutsorter och lära sig hur de fungerar i olika patroner.
Själv laddar jag mest med tre stycken Normakrut som bas. Valet av Norma beror främst på tillgängligheten.  Norma 202 används mest till .308 Win. Krutet ger även mycket bra prestanda kontra mynningsknall i min, för patronen, ganska kortpipiga .358 Norma Magnum – ett exempel på att man som handladdare kan skräddarsy laddningar. Vihtavuori N540 är ganska likt Norma 202.
För mellanpatroner med medeltunga kulor som 7×57 R, .30-06, 8×57 JS och 9,3×62 laddar jag ofta med Norma URP. Vihtavuori N160 borde ge liknande resultat.
Norma MRP använder jag till magnumpatroner av finare kaliber men det ger även bra prestanda i .270 Win och 6,5×55.

Lämplig laddvikt
När man valt krutsort för den aktuella patronen är det dags att hitta en lämplig laddvikt. I laddtabellerna finns alltid angivet två laddnings­vikter. En startladdning, som inte ska underskridas, och en maxladdning, som inte ska överskridas. Många underskattar faran med att underskrida startladdning. En alltför låg laddning kan vara väl så farlig som en överladdning och det är främst två saker som kan ske. Hylsan utvidgas inte som den ska vilket gör att den tätar dåligt bakåt. Den andra faktorn är man kan få en ojämn tändning av krutet. I vissa fall tänds hela krutmängden för snabbt vilket skapar ett kraftigt övertryck.
Med laddningar över maxladdning får man ett högt gastryck, kraftig mynningsknall och flamma. Dessutom brukar den hastighetsökning som man vill nå med en kraftig laddning, plana ut strax under maxladdning.
Vi fördjupar oss mer i laddvikter och höga tryck i ett senare nummer och konstaterar att vi ska börja med en krutmängd motsvarande startladdningen eller strax över. Ett tips är att ladda tre–fem patroner med startladdning som märks med grön tuschpenna på tändhatten. Därefter kan man väga upp tre–fem patroner med en laddvikt mellan startladdning och maxladdning, som märks med blå tändhatt.
Vid provskjutning börjar man med startladdningen. Ser man inga tecken på höga tryck kan man testa mellanvikten. Finns inga tecken på höga tryck där heller kan man öka krutmängd mot maxladdning – men mer om detta i en senare artikel. Tecken på höga tryck är i korthet tillplattade tändhattar och att slutstycket blir trögt att öppna.

Praktisk kruthantering
Röksvagt krut är stabilt och inte särskilt farligt att hantera. I detta avseende ska man vara mer försiktig med tändhattar. Givetvis röker man inte vid laddstationen, vilket torde vara lika självklart som att man inte röker när man tankar bilen.
Ta endast fram den krutsort du för stunden ska ladda med. Eftersom krutbehållare från samma tillverkare ser likadana ut oavsett innehåll är förväxlingsrisken stor.
Glöm inte att nollställa din laddningsvåg. Om vågen är digital, glöm inte ställa in den på grain. Även om vi metriska människor har svårt för annat än meter och kilo, är enheten grain praktisk när det gäller krut.
Gram är opraktiskt eftersom decimalerna blir många. Ett gram motsvarar 15.432 grain. Om du använder en balansvåg, ställ in din laddningsvikt på balansaxeln.
Att väga varje laddning är alltför tidsödande för de flesta som bara gör det när några provladdningar tas fram. Med ett krutmått blir dock krut­påfyllningen rationell. Det är vikt­igt att detta ställs in på rätt mängd.
När man tror sig ställt in måttet rätt är det dags att prova ett tiotal dos­eringar på vågen. Genom­snittet ska inte avvika särskilt från den mängd man ska ha. Ju grovkornigare krut, desto större skillnader brukar man få. Men hur mycket får det skilja?
Svaret brukar bero på vem som svarar. Men tillåten ­avvikelse utan påverkan på patronens precision beror på krutmängden i den patron man laddar. En avvikelse på plus/minus 0,4 grain ger en skillnad på 2 procent för en ordinär laddning för .222 Remington.
För att nå en skillnad om 2 procent för en ordinärt laddad .30-06 måste vi upp i hela 1,1 grains avvikelse. Personligen hade jag inte godtagit en så stor avvikelse för någon av patronerna.

Var konsekvent!
Många blir besvikna på sina krutmått eftersom de ger alltför stora avvikelser i krutmängd. Orsaken är inte sällan att man använder spaken på krutmåttet olika från den ena ­patronen till nästa.
Ett krutmått ska alltid hanteras konsekvent för att fungera. Både
draget upp och ner ska göras med samma kraft och ta lika lång tid – varje gång. Om måttet hackar på grund av att krutkorn hakar upp sig – ­kassera ­gärna just denna mätning.
Ett annat sätt att få jämnare mätningar är att förse måttet med en invändig baffel och att alltid ha ungefär samma krutmängd i måttet.

VARNING!
Svensk Jakt tar inget ansvar för publicerade laddata och andra liknande uppgifter.
All handladdning sker på egen risk. Samtidigt vill vi också varna för alla försök att själv tillverka svartkrut. Tillräckligt många har redan skadats eller dött genom krutets historia.

Mattias Lilja