Den svenska modellen bygger på långsiktighet, ansvar och inte minst delaktighet av de som lever med och av naturen.
En succé kan tyckas och som efter att Sverige gått med i EU borde kunnat fungera som modell för ett Europa vars länders natur under generationer missbrukats så till den grad att man tvingats ta till lagboken i ett försök att rädda det som räddas kan.
I Art- och habitatdirektivet beskrivs hur man tror sig kunna uppnå något som redan finns i det nya medlemslandet Sverige, det vill säga biologisk mångfald inklusive stora rovdjur i livskraftiga stammar. Förvaltade i samförstånd med de av landet innevånare som lever med och av naturen.

Borde varit stolta
Det naturliga hade givetvis varit om svenska politiker rest till Bryssel, stolta över vad Sverige har åstadkommit och ivriga att bidra med råd i arbetet rädda en europeisk natur i förfall, men inte!
Det första som sker är att det regerande partiets sittande miljöminister tillåts använda EU:s Art- och habitatdirektiv samt Fågeldirektiv för att ge igen för gammal ost.
När ledande personer inom miljörörelsen ser hur litet intresse svenska politiker har att ens försvara den svenska modellen, ser de sin chans att med hjälp av ett Europa som är extremt urbaniserat, uppnå sin våta dröm om ett Sverige där naturen sköter sig själv och samtidigt få en chans att göra internationell karriär.
Vad som hänt sedan EU-inträdet vet alla som har den minsta anknytning till svensk natur.

Gemensam fiende
Under den tidigare ordföranden för Naturskyddsföreningen har styrkorna samordnats mot en gemensam fiende, jägarna.
Valet var mycket enkelt. Svenska politiker hade tydligt visat hur litet intresse de hade när det gäller att försvara den svenska modellen för naturvård och här gällde det att spela på det urbaniserade Europas ingrodda jakthat samtidigt som man givetvis visste att risken att bli granskade av en MP/V-dominerad media var försumbar.
Det enda man behövde var en panda och vad passar bättre än vargen om man med hjälp av en allt mer urbaniserad befolkning vill surfa på en våg av jakthat.
På självaste julafton gav tomten i form av Oscar Alarik, av Naturvårdsverket sponsrad men arbetande för Naturskyddsföreningen, Svenska Rovdjursföreningen och WWF triumferande på sin Twitter boende på den svenska landsbygden en julklapp de antagligen helst varit utan.
Sponsrad av svenska politiker, en svensk generaldirektör och utländska postkodlotterier har han än en gång bevisat att man med juridiska spetsfundigheter inte bara kan, men också är beredd att, sabotera ett försök att bygga vidare på den svenska modellen för vilt- och naturförvaltning.

Vad vill ni uppnå?
Johanna Sandahl, ordförande i Naturskyddsföreningen, du vet att jag har hämtat citatet från din förenings hemsida. Vad är det för ändamål som är så heligt att det helgar de medel ni tar till?
Vad är det de svenska tamdjursägarna och vi jägare står i vägen för som får er att, i mina ögon, missbruka det svenska rättssamhället?
Vad är det som ni vill uppnå som får mig att känna mig som en av de massajer som ni beskriver här? 
Var det ”landgrabbing” det kallades?
Vad ska du använda landet du försöker stjäla till?
Vad är det du har lovat dina sponsorer som du inte vill tala om?

Mats Johansson