Som jag förstår saken är politikerna på riksnivå väl informerad om de svenska jägarnas syn på ripjakten på statens marker i fjällänen Norrbotten, Västerbotten och Jämtlands län.
Dock vill jag informera er om hur vi i Härjedalen har det då vår situation är väsentligt annorlunda än den som råder i Norrbotten.
Statens marker i Härjedalen är inte stora, men då Härjedalen ligger nära befolkningscentra som Mälardalen–Stockholm, Göteborg, Oslo och Trondheim, har vi här ett extremt intresse för att få jaga på statens mark.
När jägare i Härjedalen vill jaga på statens mark under de två första veckorna måste vi konkurrera med tusentals andra intresserade om de fåtal lotter som finns.
Detta innebär att det i princip är omöjligt för en jägare från Härjedalen att få jaga på statens mark under de två första veckorna före älgjakten. Sedan stängs marken till förmån för älgjägare och därefter är ripjakten mycket sämre då vädret ofta ställer till det.

Annat jätteproblem
Det här är problemet för jägarna i Härjedalen, men det finns ett annat jätteproblem för de privatpersoner som har egendomar som är granne till statens marker
När staten genom sina tjänstemän på länsstyrelsen och deras försäljningsställen säljer alltför många jakträttsbevis efter älgjakten, framför allt till norrmän, bildas det köer till lättillgängliga statliga marker.
Man kan ju förstå att det inte blir mycket till ripjaktupplevelser när man som det före i terrängen går flera jaktsällskap som rensar marken på fågel.
Detta är ett elände för jägarna liksom en katastrof för ripstammen på statens mark.
När jägarna som löst jaktbevis på statens mark ser att statens terräng är belamrad av andra jägare, tar sig en del av dem friheten att istället jaga på intilliggande privata marker, där det dessutom har jagats med förnuft så det finns fågel.

Pengar in som räknas
När den private markägaren säljer sin ripjakt, ser han till att jägaren håller sig på rätt sida av rågången, för han ska leva fortsatt väl med sina grannar.
När Svenska Staten säljer ripjakt är det pengar in som gäller. Vad deras jägare gör är inte intressant för statens tjänstemän, vare sig de sitter på länsstyrelsens kontor, polisstationen eller åklagarmyndigheten.
Många av statens tjänstemän har dessutom gett upp. Kaoset är alltför stort och inarbetat för att den enskilde tjänstemannen ska kunna göra något åt saken.
När den private markägaren försöker polisanmäla tjuvjakten möts han av en axelryckning av polis och åklagare, som tycker det är ett struntbrott.
Det hjälper heller inte att klaga hos länsstyrelsen som hänvisar till regelverk och politiska beslut. Staten tjänar pengar på jaktbevis och den lille markägaren får hålla med mark och ripor.
Vad ska markägarna i Härjedalen göra? Försvara sina marker med grovsalt och hagelbössan, eller?

Åtgärda problemen
Den anarki som skapades av den förra socialdemokratiska regeringen och som fortsatts av den borgerliga alliansen genom det märkliga bugandet för EU, hoppas vi i Härjedalen att den nya regeringen åtgärdar snarast.
• Göm inte frågan i en utredning, läget är akut.
• Dra ner på jaktmandagarna på statens mark, så att inte de privata markägarna måste förse staten med avelsfåglar.
• Se till så att jägarna som bor och verkar intill statens marker i första hand får en vettig jakt.
• Släpp in jägare från övriga Sverige om det finns plats och fågel.
• Marker som inte behövs för svenska medborgare bör och kan överlåtas till samebyar, jaktcamper, stugbyar, fjällhotell, helikopterföretag eller andra att användas för kommersiellt jaktbruk med förnuft.

Dumma svenskar
Jag har jagat i Finland, Polen, Tyskland, Danmark, Österrike och Norge på deras statliga marker, men jag har aldrig kunnat jaga där utan att först blivit inviterad av en i landets medborgare.
Varför ska vi vara ”Die dumme schweden” för hela Europa?
Kan inte jag lösa jaktkort utan inbjudan på Röros fina fjäll så ska inte heller alla Röros kommuninnevånare vara på Härjedalens statliga marker och bedriva rovjakt.

Nils W Nilsson