Sverige går nu in i ett nytt, osäkert skede.
Vi är ute på delvis okända vatten, och för landets stabilitets skull kan man bara hoppas att Stefan Löfven – som nu får uppdraget att bilda regering – förmår att navigera rätt mellan blindskären. Till att börja med i regeringsförhandlingar, och senare när han i riksdagen ska söka stöd för sin budget.
För det är ju så, åtminstone här i Sverige: Oavsett var man står politiskt, har vi vant oss vid någon sorts stabilitet vad gäller regering och riksdag.
Ett instabilt och osäkert politiskt läge är sämre – för nästan alla.

Valets enda vinnare
Valets enda riktiga vinnare är Sverigedemokraterna. Analysen av partiets framgångar är i grunden rätt enkel. SD har på ett effektivt sätt lyckats fånga upp de strömningar – det missnöje – som övriga etablerade partier negligerat.
Jag är övertygad om att en icke försumbar del av jägarkåren bär på sådant missnöje. Det har varit omöjligt att undgå när man, som jag, under ett par år suttit i och arbetat med jaktnyhetsflödet. Det handlar framför allt om missnöjet med rovdjursfrågan. Det finns ett på många håll mycket djupt rotat missnöje med hur politiken hanterat frågan. Eller kanske snarare: hur politiken gång efter gång lämnat ifrån sig ansvaret för att hantera frågan.

Landsbygden bortglömd
Missnöjet handlar också om hur en stor del av landsbygdens befolkning känner sig bortglömd. Hur man upplever att deras perspektiv sällan eller aldrig får ett erkännande.
I SVT:s valvaka på söndagskvällen, när valresultatet började ”sätta sig” och analyserna påbörjades, tog före detta Centerledaren Maud Olofsson på eget initiativ upp just vargfrågan som ett exempel på de etablerade partiernas tillbakagång och SD:s framgång.
Tyvärr talar mycket för att Olofsson, som i så fall i högsta grad är medskyldig till denna utveckling, har rätt.
I riksdagsvalet 2014 vidgades klyftan mellan stad och land ytterligare.
Med en sådan utveckling blir vi alla förlorare.