Förr var jakt, fiske och bärplockning naturliga delar i folkhushållet.

Över tid har detta avtagit på grund av samhällets förändring och ökad konkurrens från andra fritidsaktiviteter.

Exempelvis har Sverige sedan 1992 förlorat cirka 50.000 jägare, samtidigt som befolkningen ökat med två miljoner. Nyrekryteringen går alltså trögt.

Mest alarmerande är att bara drygt 30 av 100 i den yngsta och viktigaste åldersgruppen (0–17 år) klarar teoriprovet till Jägarexamen.

Det beror inte på att de unga blivit mindre begåvade, utan på att de lever i en annan tid och lär sig andra saker.

Om inte Jägarexamen anpassas till den nya verkligheten kommer jakten som folkrörelse gå förlorad.

Jaktens samhällsnytta

Förutom många positiva sidoeffekter ligger jaktens främsta samhällsnytta i att den för vidare kunskaper om tillvaratagande och vård av den förnybara naturresurs som viltet är.

I ofärdstider som dessa måste man vara adaptiv, anpassa sig. Sverige har övergett neutraliteten till förmån för Nato.

Det ligger också stora värden att i onda tider bo ett land där en stor del av befolkningen är kunniga i att leva på vad naturen kan bistå med i form av kött och fisk.

Både pandemin och det som händer i vår omvärld visar vådan av att tänka kortsiktigt och bagatellisera, och till och med avveckla, sådant som för tillfället inte verkar behövas.

Mer skada

Jägarexamen ska inte vara ett hinder utan en hjälp att ta detta samhällsnyttiga steg. Det innebär inte låga krav. Det innebär endast att de praktiska och teoretiska utbildningarna och proven ska lära ut och mäta det som är viktigt i sammanhanget och går att mäta.

Jägarexamens praktiska prov: skytte, avståndsbedömning och säker vapenhantering, uppfyller detta krav.

Teoriprovet däremot kan i värsta fall göra mer skada än nytta genom att på felaktiga grunder sålla bort för jakt lämpliga personer, mest ungdomar men även äldre.

Sverige infekteras alltmer av en teoretisk snobbism som kraftigt överdriver betydelsen av teoretiska kunskaper för att lyckas i praktisk verksamhet.

Ingen enighet

Två motioner till Jägareförbundets senaste årsstämma visar att det inom förbundet inte råder enad syn om vägen framåt.

I Kronoberg sneglar man mot den kontinentala jaktkulturen och vill höja statusen på Jägarskolan och tillföra praktiska moment. Det får inte ”vara för enkelt” att bli jägare.

I Västerbotten ser man saken annorlunda och förespråkar förenklingar, i första hand av språket, för att göra det lättare att bli jägare.  

De katastrofala siffrorna över andelen provtagare som kuggas visar att Jägareförbundet måste bestämma sig och agera i denna fråga.

Långsiktig nytta

Rätt ofta kommer påståenden att endast ett fåtal jaktelever har nytta av jägarexamen före 18 års ålder då man, som det heter, får börja jaga på egen hand.    

Detta är feltänkt då ytterst få om ens någon börjar sin jaktliga bana helt på egen hand. I princip alla skolas in i jaktlag, av föräldrar eller äldre kompisar.

Dessutom handlar det inte om de få åren i början av jägarlivet utan om en långsiktig nytta både för individ och samhälle.

De unga ska därför erbjudas ta jägarexamen tidigt, redan under högstadietiden, innan andra intressen tar över. Här sker ett stort tapp.

Då kan en del fortsätta uppsiktsjaga tills de fyller 18 år, medan resten enkelt kan återuppta jakten efter genomgången utbildning eller annat som brukar komma emellan i den delen av livet.

Jägarskolan

Boken Jägarskolan är välskriven och med utmärkt bildmaterial. Ett praktverk som innehåller allt en nybliven jägare behöver kunna och mer därtill. Boken bör finnas hos varje nybliven jägare.

Så vad är problemet?

Jägarskolpaketet väger på 2,8 kilo. Kursboken, Lagen och Studiehandledningen är tillsammans 780 sidor.

Gemensamt för yngsta åldersgruppen (0–17 år) är att de alla gått i någon av dagens digitaliserade grundskolor, varav många nästan saknar böcker.

Tegelsten

Några har kanske inte ens under hela högstadietiden, ur böcker, läst Jägarskolans sammanlagda textmassa. Att då få denna tegelsten i handen torde hos många så tvivel om hur projektet de gett sig in på ska sluta.

En bra bok hjälper inte om för många, på grund av bristande läsförståelse, inte kan tillgodogöra sig innehållet och dessutom inte förstår frågorna på provet.

Provledare har berättat att provtagare frågat om betydelsen av enkla ord som ”sanitär” och ”passa”. Detta är verkligheten och eftersom skolans kvalitetsbrister kommer ta decennier att lösa återstår frågan: Vad ska vi – Jägareförbundet – göra?

Städa upp i frågebanken

I behandlingen av en annan motion framkom att det varit en utmaning, alltså ett problem, att ”skapa tillräckligt stor mängd frågor inom respektive ämnesområde”.  

Det finns en gräns för antalet frågor, viktiga för sammanhanget, som en text mäktar med. Om den gränsen överskrids måste fler frågor handla om småsaker och kluriga svarsalternativ skapas.

Jägarskolans studiehandledning innehåller drygt 100 frågor. Jägarexamens frågebank på samma textmängd lär innehålla cirka 500! Att denna massfabrikation inneburit problem är inte förvånande, och kanske förklarar de återkommande klagomålen på svarsalternativ som är svåra att fatta och särskilja.

Dagens teoriprov mäter både på jaktkunskaper och läsförståelse, utan att någon vet hur mycket av vilket, det är oacceptabelt.

Genom att ingen vet frågorna i förväg behöver heller inte alla ämnesområden ingå i alla prov.

Vore det inte bättre att rikta kunskapskontrollen mot det som är viktigt för jakten?

Ett annat sätt att strama upp och förenkla teoriprovet kunde vara att reducera antalet svarsalternativ från fyra till tre.   

Märkligt upplägg

Teoriprovets förutsättningar är: 75 frågor, 60 minuter och högst 10 fel. Vid behov kan 30 minuters tilläggstid beviljas.

När provtagare, särskilt lässvaga, fastnar på svåra frågor kommer stressen att inte stanna för länge och hamna i tidsbrist. För att undvika det och riskera sabba hela provet låser de kanske ett antal frågor.

När de sedan återvänder till de obesvarade frågorna är svarsalternativen omkastade!

Av vilken anledning, vem tjänar på det?

Ska provtagare, som betalat 500 kronor, tvingas utstå denna onödiga stress som ökar risken att kuggas. I värsta fall på frågor om oviktiga fakta, onödiga att kunna vid praktisk jakt och som vid (eventuellt) behov enkelt kan hämtas via ett par knapptryckningar på mobilen?

Ett sorglustigt faktum är dock att varje omprov innebär en liten extra intäkt för Naturvårdsverket och kanske även för supportföretaget Enovate med säte i Norge.

Sätt ner foten!

Jägareförbundet har ibland nedlåtande kallats för Svenska Kompromissförbundet. Naturligtvis inte helt korrekt, men inte helt missvisande.

Ett rikstäckande förbund kan inte sätta ner foten i tid och otid. Men om det verkligen krävs måste det ske. Någon gång!

Rädslan att förlora det allmänna uppdraget ledde till ”Handslaget” som gjorde att vi förlorade både älgjakten och det allmänna uppdraget!

Det är inte säkert vi vunnit i älgfrågan. Men Jägareförbundet lade sig platt. Tog inte ens striden. Idag ser vi följderna.

Att på detta sätt förskingra förtroendekapital är förödande på sikt.

Med rådande ljumma inställning till rekrytering av unga jägare riskerar Jägareförbundet inte bara förlust av förtroendekapital utan även förlust av medlemmar och kommande intäkter.

Kjell Brännström
Medlem Jägareförbundet Norrbotten