De lokala jägarorganisationerna verkade under 1800-talet för bevarande även av andra viltarter som kronhjort, rådjur, bäver och skogsvildren. Flertalet av de hårt nedskjutna viltstammarna kunde repa sig efter fridlysningar.
Men för bävern och skogsvildrenen kom fridlysningen för sent, de hann bli helt utrotade. Under mitten av 1900-talet återinfördes bävern från Norge på ett flertal platser.
Exempelvis satte länsjaktvårdsjaktvårdsföreningen i Västerbotten 1958 ut tre bävrar i Sävarån, vid Lillsävarträsket, norr om Umeå. Arten har i dagsläget i stort sett återtagit sitt ursprungliga utbredningsområde i landet. Skogsvildrenen har dock ännu inte återförts. 

Fågelsjöar på jägarnas initiativ
Jägarorganisationen har genom åren även verkat för att skapa goda livsmiljöer för olika organismer. Under 1970-talet genomförde till exempel länsjaktvårdsföreningen i Västerbotten en inventering av områden som skulle kunna bli framtida fågelsjöar, så kallade viltvatten.
Det rörde sig i första hand om gamla dammängar för våtmarksslåtter. Kontakt togs med markägare, många våtmarker restaurerades. Detta gynnade inte enbart änder och vadare, utan även insekter, fisk, med flera organismer som kommit att minska till följd av dräneringar av grunda sjöar och våtmarker.
Några av dessa arter finns upptagna som speciellt skyddsvärda i miljöbalkens artskyddsförordning. Till exempel den större gulbrämade dykarskalbaggen. Återskapandet av våtmarker är sannolikt en av de viktigaste naturvårdsåtgärderna.

Goda råd från jägare
I Viltvårdsboken, utgiven av Jägareförbundet 2009, ges råd om hur skogsskötseln bör utformas för att skapa mer foder åt det betande viltet. Det handlar om att vid röjning av ung skog spara fler lövträd, främst sälg, asp, rönn, ek.
Dessa arter är nämligen prefererade av viltet. Samtidigt har asp och sälg stor betydelse för förekomsten av sällsynta trädlevande lavar och vedsvampar. Till exempel aspgelelav, lunglav och anisticka. En enda sparad asp kan betyda att artmångfalden i en skog ökas väsentligt.
Sälgen som blommar tidigt på våren, innan många andra växter, utgör då en viktig födoresurs kanske främst för humlor. Rönnen har betydelse för fåglar som äter dess bär, till exempel sidensvans och flertalet trastarter. Eken är viktig för många sällsynta insekter.
I Viltvårdsboken föreslås att man inom skogsbruket ska börja tillämpa så kallad toppröjning, det vill säga att träden som röjs bort kapas en bit upp på stammen i stället för vid roten. Detta för att öka bildningen av stubbskott – ge tätare uppslag av viltfoder. 
Detta kommer sannolikt även att gynna många fågelarter som är beroende av ett bevarat buskskikt.
Forskningen visar att talltitans tillbakagång de senaste decennierna kan förklaras av att buskskiktet röjs bort i allt för stor utsträckning, dels vid ungskogsröjning, men även vid underröjning innan de stora träden ska avverkas. Talltitan finns upptagen i Skogsvårdslagens lista över de arter som bör tas särskilt hänsyn till vid skogsbruk.

Positivt för många fåglar
Jägareförbundets initiativ till bevarandet av fler lövträd har en generell positiv betydelse för bevarande av den svenska fågelfaunan.
En studie publicerad i Skogsstyrelsens rapportserie visade på ett klart samband mellan antalet fåglar och förekomsten av lövträd.
När inslaget av lövträd underskrider cirka 30 procent av träden minskar fågelantalet drastiskt. Studien baserades på mätningar i 61 skogsbestånd.
En möjlig förklaring kan vara att många fåglar är insektsätare och att dessa hittar mer mat där lövträden bevarats.
För att bättre optimera skogens ekologiska tjänster bör därför den nu dominerande plantagemodellen för skogsskötsel justeras. Det handlar om att upphöra med total kalhuggning och påföljande plantering.
I stället bör i huvudsak naturlig föryngring tillämpas, med enbart kompletterande barrträdsplantering. Vidare att enbart undertröja nära de trädstammar som ska avverkas.
Ungskogsröjningen och gallringar bör inriktas mot återskapande av blandskog med flera olika trädarter, inte monokulturer av enbart en barrträdsart.  
Detta skulle ge underlag för såväl mer vilt samt även bevara andra delar i den biologiska mångfalden. 
Även allmänhetens behov av skogar lämpliga för rekreation kunde bättre tillgodoses, marker rika på marklavar viktiga för renskötsel återskapas, tillgången till bär och svamp öka, etcetera.

Spara gammal skog
Olika arter har högst varierande behov av storleken på bevarad livsmiljö. Medelvärdet ligger dock på cirka 20 procent bevarad ursprungsmiljö.
Det skulle till exempel betyda att i snitt 20 procent gammal skog skulle få finnas kvar på landskapsnivån.
Vissa jaktbara arter behöver inslag av bevarad gammal skog. Enligt studier i Finland och Ryssland ökar häckningsframgång hos tjäder och orre om minst 20 procent av den gamla skogen finns kvar.
En förklaring till detta är att förekomsten av nyckelpredatorn rödräv är lägre i gammal skog jämfört med i yngre skog. Detta beror i sin tur på att rävens huvudföda, smågnagarna, i större utsträckning förekommer i yngre skogar.
Även i detta fall sammanfaller således jägarnas och naturvårdens intressen.

Stig-Olof Holm
Styrelseledamot i föreningen Skydda skogen