Svenska Jägareförbundet har sedan några år tillbaka arbetat med att ta fram ett digert material gällande hur man på ett livsmedelsäkert sätt hanterar viltet efter skottet. Detta för att man ska kunna utbilda ett stort antal viltundersökare.
Ett väldigt bra och genomarbetat material!
Man vill med detta sprida bättre kunskap om viltets anatomi inom jägarkåren, om det uppstår tveksamheter vid in- och utvärtes förändringar hos nedlagt vilt.
Här får man inte bara kunskap utan man förenklar även för jägaren som ska sälja viltet vidare eller konsumera det för eget bruk.
Man slipper också förhöjda veterinärkostnader hos de godkända vilthanteringsanläggningar som tar emot vilt.
Som jägare slipper man även släpa med sig de inre organen till vilthanteringsanläggningen och mottagaren slipper då onödigt mycket slaktavfall. Veterinären kommer snabbare därifrån, vilket också leder till minskade kostnader för alla inblandade.
Hela syftet är att vi ska få ökade kunskaper och därmed ett säkrare livsmedel. 

Marknadsföring behövs
Men vad är då en VU (viltundersökningsman)? Den frågan får jag allt oftare. Merparten av jägarna har aldrig ens hört talats om begreppet?
Hur går vi för att nå ut med detta? Förslagsvis marknadsför man detta.
Vem gör det? Man tycker att detta borde ligga i Jägareförbundets intresse. Inte minst eftersom man erhåller en summa pengar för varje viltundersökare som utbildas.
Dessutom är målsättningen att det på lång sikt ska utexamineras minst 30.000 jägare som viltundersökare. Man vill att en till två personer i varje jaktlag ska ha denna kunskap. Idag finns cirka 2.000 utbildade jägare.
Dags att sätta fart! Förslagsvis använder man sin medlemstidning och webbplats Svensk Jakt för att sprida budskapet i redaktionell text och via annonsering.
Här borde man redovisa och marknadsföra var man som jägare kan gå kursen. Förslagsvis med en lista där alla auktoriserade utbildare finns noterade, med geografisk plats.

Sparar pengar
En annan positiv sak med viltundersökare är att man från länsstyrelsen via rekommendation från Jägareförbundet skickar ut sådana till jaktlagen om man exempelvis är tveksam till om älgen man skjutit är tjänlig som människoföda.  Detta är bra!
Jägaren sparar pengar som slipper betala dyra veterinärkostnader. Detta är i sin tur också positivt för veterinären som kan ägna sin tid åt betydligt viktigare saker.
Men är det inte i och med detta lämpligt att auktorisera de som är bäst lämpade för en sådan uppgift? Detta så man får så kunnigt folk som möjligt att utföra jobbet.
De bäst lämpade är viltundersökare som även driver en godkänd vilthanteringsanläggning, av den enkla anledningen att de personer som mer eller mindre dagligen kommer i kontakt med och kontrollerar vilt givetvis hr störst kunskaper.
Eftersom älgar som är tveksamma som livsmedel är relativt ovanliga, så är det lätt att man tappar kunskap.
Om man som nyutbildad viltundersökare endast får göra ett eller ett litet fåtal undersökningar per år, så är det lätt att man glömmer bort och gör missar. Det gör inte den som driver en verksamhet inom området till vardags.       
Om anläggningarna är glest förekommande i länet så tillsätter man givetvis andra viltundersökare. Den högsta kompetensen bör vara det som avgör i första hand.

Thomas Ekberg
Yrkesjägare