Debatt: ”Vänd på kuttingen vid inventeringar”
Allt eftersom vargstammen växer blir inventeringarna sämre och sämre. Forskarna hade från början kontroll på i stort sett samtliga individer. Anslagen har sedan släpat efter. Men det finns lösningar på problemet.
Länsstyrelserna har inte fått tillräckligt med pengar för att kunna kvalitetssäkra alla spåruppgifter som kommer in, i synnerhet inte i slutet av året då anslaget ibland varit slut.
Viltskadecenter får inte längre resurser för att fastställa vargrevirens utbredning, utan får nöja sig med att försöka hitta alla revir.
Vargforskningens dåvarande koordinator, Olof Liberg, kommenterade härom året det förvånande låga resultat inventeringen kom fram till med att det berodde på en dålig inventering.
Värre med lodjuren
Vad gäller lodjursinventeringen så är det om möjligt ännu värre. Här har man gjort om inventeringsmetoderna till att till mycket stor del bygga på rapporter från allmänheten.
Vad man glömde var att detta medför att det inte finns någon möjlighet att veta i hur stor omfattning människor har varit ute i de områden från vilka få eller inga rapporter kommit.
Man kan alltså inte som tidigare interpolera utifrån de områden som man vet inventerats.
Syftet med inventeringen måste ju ändå vara att få fram en beräkning av stammens storlek, och det har man kapitalt misslyckats med.
Viltskadecenters senaste rapport är också en svidande kritik av systemet. Man nödgas konstatera, att det antal man kommit fram till inte är en beräkning av lodjursstammen utan bara det antal man absolut, hundraprocentigt, säkert vet finns då vet man att stora områden i en del län inte kommer med.
Ändå är det detta antal Naturvårdsverket utgår ifrån och inte utifrån en realistisk beräkning av lodjursstammen. Samtliga aktörer inser naturligtvis att det här inte är bra.
Billig metod
Hur ska man då lösa detta? Första tanken är ju att staten som vill ha en viss mängd av de olika rovdjursarterna, måste ta sitt ansvar och skjuta till mer resurser så inventeringarna blir tillförlitliga.
Men det finns ett annat sätt som inte kostar just något alls.
Börjar vi med vargarna så ska länsstyrelserna nu ta fram förvaltningsplaner för hur många revir det ska finnas i varje län. När antalet revir är fastlagt, måste sedan länsstyrelserna bestämma vilka revir som ska fredas ett visst år.
Det innebär att sedan bör det vara fri jakt på varg i resten av länet under större delen av året.
För att detta ska fungera behövs inga inventeringar för antalsbestämning, utan bara i den mån myndigheterna ännu en tid behöver ha viss koll på genetiken.
Elegant lösning
Lodjuren då, hur gör vi med dem? Eftersom inventeringarna enligt både Viltskadecenter och forskarna inte fungerar, så måste vi hitta en annan metod.
Ett år med barmark hela vintern kommer det enligt nuvarande system inte att finnas några lodjur alls officiellt, även om alla vet att detta naturligtvis inte är sant.
Skulle man inte kunna göra som med vargarna i stället, enligt ovan givna förslag? Fridlys vissa hemområden där man vet att familjegrupper rör sig och ha fri jakt under en längre tid i resten av länen.
Alltså, istället för att försöka räkna alla så vänd på kuttingen och utgå ifrån de som ska vara kvar.
Visst vore detta en enkel och elegant lösning som dessutom sparar stora pengar?
Hans Boström
Rovdjursansvarig Jägareförbundet Örebro
Delta i debatten!
Skriv en insändare – högst 3.000 tecken inklusive mellanslag – och mejla den till:
debatt@svenskjakt.se
Tänk på att uppge namn och adress, oavsett hur du signerar insändaren.
Delta i debatten
Skriv en insändare – högst 3 000 tecken inklusive mellanslag – och mejla den till
debatt@svenskjakt.se
Tänk på att uppge namn och adress, oavsett hur du signerar insändaren.
Svensk Jakt publicerar normalt sett inte debattinlägg som publicerats av andra tidningar.
Andra läser också
Kul att du vill följa !
För att följa artiklar måste du vara medlem och inloggad på svenskjakt.se.
Om du är medlem, logga in och följ de ämnen du tycker är intressanta.
Är du inte medlem är du välkommen att teckna ett medlemskap här.