Sedan den nya regeringen har backat helt från sitt vallöfte och trots allt infört EU:s kontroversiella blyhagelförbud var det mycket som skrevs i Svensk Jakt om hur man ska leva med det. Det har rapporterats om möjliga blyersättningar, ballistiska egenskaper av stålhagel, pipslitage, optimala laddningar, med mera.

Ingen lösning

I Svensk Jakt nummer 4/2023 kunde man läsa den lugnande artikeln ”Danskt stål biter”, där det inledningsvis nämns att ”…det enda problemet är att bita i haglen”.

Det var den enda gången som jag har noterat att man tagit upp det som i mina ögon faktiskt är det största problemet för oss fågeljägare. Och det finns ingen vidare diskussion i den artikeln om hur man löser problemet.

Dramatisk skillnad

Vi kan utan uppenbara svårigheter skjuta lerduvor med stålhagel och visst, vi kan även skjuta ripor med stål. Det är dock vanligt att man biter i ett hagel som sitter kvar i köttet. Något som är nästan omöjligt att undvika, förr eller senare händer det. 

Skillnaden mellan att bita i ett blyhagel eller i ett stålhagel är dramatisk. Att bita i ett stålhagel innebär sannolikt en allvarlig tandskada, vilket aldrig skulle ske om man biter i ett blyhagel.

Bössor och tänder

Den enda lösning som jag kan se är att enbart använda vismuthagel, som verkar vara betydligt mjukare än stålhagel. 

Vismut föreslogs också av Lars-Kristian Bergh i debattinlägget Stålhagel är inte nödvändigt. Han tänkte dock på gamla bössor. Jag tänker på våra tänder.

Det finns dock ett problem med vismuthagel också, nämligen att det är mycket skört. Det kan i praktiken innebära att vi kommer att äta ett vismutpuder inbakat i bröstfilén.

Det vore intressant att höra hur tandskadeproblemet diskuteras bland fågeljägarna och om det finns någon uppenbar lösning som jag inte har tänkt på.

Hageljägaren