– Älgar vi sparar här blir skjutna på andra sidan gränsen, så det finns en stor frustration, säger Jo Inge Breisjöberget, som är jakt- och fiskechef på den norska statens skogsbolag Statskog.

Krokiga vägar, stora höjdskillnader och vackra vatten. Hade inte vägens körfältslinjer bytt färg från vitt till gult skulle det vara svårt att veta när nationsgränsen passerats.

De norska skogbeklädda bergen och dalarna ser genom bilfönstret inte annorlunda ut jämfört med de värmländska. Men det finns en stor skillnad mellan länderna: älgförvaltningen.

Vill ha fler älgar

Här, på den norska sidan, kämpar markägare och jägare för att öka antalet älgar. Detta efter att för ett drygt tiotal år sedan ha minskat stammen.

Betestrycket i området når i dagsläget inte de 30 procent som anses acceptabelt för att kunna hålla vad man anser vara en bra älgstam.

På den svenska sidan är inställningen däremot inte lika älgvänlig. Där anses färska betesskador på mer än fem procent av tallarna vara för mycket, och en anledning att minska antalet älgar.

I det här området, längs landsgränsen, har de olika uppfattningarna lett till problem inom älgförvaltningen. Något som blev tydligt när ett antal forskare inom projektet Grensevilt presenterade sina resultat.

Skilda resultat från samma område

Det är nämligen i just det här området som forskarna märkt älgar och rovdjur – och det är här som de två ländernas inventeringsmetoder för älgbete – svenska Äbin och norska Solbraa – ställts mot varandra.

Resultaten från de två metoderna, med mätningar från exakt samma platser, har visat sig ge vitt skilda resultat.

Olika metoder

Jo Inge Breisjöberget.

För när Äbin klassade de allra flesta områdena som mycket svårt skadade, visade den norska motsvarigheten på den lägsta nivån – utan att ens vara i närheten av för högt betestryck.

– Mätningarna är gjorda på samma områden och samma träd – men med två olika metoder, berättar Jo Inge Breisjöberget, som varit delaktig i projektet och representerat den norska staten.

Området det handlar om är Värmlands och Dalarnas län och gamla Hedmark fylke, med fokus kring gränsområdet.

– Det är det viktigaste. Vi högg 11,63 miljoner kubikmeter i Norge i fjol. Av dessa var det 4,82 miljoner som höggs här i Inlandet fylke – och Norge är ju ganska stort, säger Jo Inge Breisjöberget när han berättar om områdets skogliga värde.

Skogsbruket avgörande för älgen

För även om forskningen handlat om älgförvaltning är de skogliga värdena av yttersta vikt – vilket i sin tur gör att inventeringsmetodiken spelar en avgörande roll för hur många älgar som får finnas.

– När man kommer till RASE-arterna (rönn, asp, sälg och ek, reds. anm.) är inte 30 procent betesskador särskilt mycket. Har man en normalt tät älgstam är det väldigt lätt att nå 30 procent, säger Jo Inge Breisjöberget.

Solbraa-metoden mäter alltså inte bara betestrycket på tall?

– Den mäter på alla framtidsträd. På RASE, gran, tall, hängbjörk, vanlig björk, salix och sälgarterna. Det får inte bli mer än 30 procent totalt. Det är för att RASE är så viktig för älgen – kvalitativt den bästa älgmaten.

Du representerar staten som markägare. Tycker du att ni har dålig skog med mycket skador, jämfört med Sverige?

– Nej, det har vi inte. Det är grejen.

– Vi producerar mycket på lite areal. Kommunskogen här är på 7.500 hektar. Av det är omkring 7.000 hektar produktiv mark, och vi högg mellan 25.000 och 30.000 kubikmeter i år. Det är häftigt. Det är här det sker, säger Jo Inge Breisjöberget, som utöver sitt jobb på Statskog även är styrelseordförande för den kommunägda skogen.

Olika syn på problem

Inventeringsmetoderna för älgbete är dock inte rakt av jämförbara. Solbraametoden som används i Norge mäter omfattningen av betade skott snarare än skadade stammar. Syftet är att balansera älgstammen till fodertillgången, snarare än mot skadorna.

Fler stora skillnader

Det finns dock fler skillnader än bara inventeringsresultat, både i attityd, skogsbruksmetod och bestämmande, påtalar Jo Inge Breisjöberget.

– Här är det i stort sett bara små, privata markägare. De brukar sin skog, men har sin huvudsakliga inkomst från annat – medan älgjakten betyder väldigt mycket för dem.

– Jag tror att det är den huvudsakliga skillnaden mot Sverige. Där har man skogsbolagen och där, som vi ser det, bedriver man ett väldigt intensivt skogsbruk. Så det är klart att de har ett helt annat fokus på älgskador än den privata markägaren har på den norska sidan, säger han.

Sverige försvårar förvaltning

För att påvisa svårigheterna med att förvalta samma älgstam, med två helt olika system, berättar han om hur målen krockar.

På den norska sidan gränsen är den långsiktiga målsättningen nämligen att öka antalet älgar för att kunna fälla fyra djur per 1.000 hektar – men i stället för att bli fler har älgarna blivit färre, enligt Jo Inge Breisjöberget.

– Vi har skjutit en älg per 385 hektar de senaste åren, men ifjol fanns det väldigt få älgar. Då fällde vi en älg per 750 hektar här. Tittar man på den svenska sidan så ser man att det är en väldigt mycket högre avskjutning.

– Som det är just nu sparar vi älg som till stor del blir skjuten på svensk sida. Utöver det tillkommer vargens predation, säger Jo Inge Breisjöberget.

Kan man räkna med att det är samma älgar?

– Ja, det är bevisat. Vi har märkta älgar här, från bland annat Grenseviltprojektet. Vi vet att de vandrar över gränsen och blir skjutna i Sverige på vintern. Älgar som vi sparar här blir skjutna där, så det finns en stor frustration, säger Jo Inge Breisjöberget, som framhåller att även älgar från Sverige vandrar in i Norge.

Ländernas förvaltningar går, enligt vad du säger, totalt skilda vägar. Blir norrmännen trötta på den svenska förvaltningen, här i gränsområdena?

– Det är väldigt många jägare från Norge som jagar på svensk sida och tvärt om. Det är väldigt mycket kontakt över gränsen, så på jägarnivå är det nog inget otalt. Men det märks på markägarnivå, säger Jo Inge Breisjöberget.

– Det är först och främst vargen som får skulden för att markägarna får mindre och mindre älg. Dessutom skyller man på bolagen, att de bestämmer över den höga avskjutningsnivån.

Accepterar skador, inte skyddsjakt

Jo Inge Breisjöberget tar fram kartan som med tydliga färgskalor visar det han talar om. Att älgarna lever farligare på den svenska sidan gränsen, än på den norska.

På samma karta pekar han ut områden som är hårt drabbade av vinterbetande älgar – och skrattar lite när skyddsjakt från helikopter och vinterjagande skogsbolag kommer på tal. För han följer den svenska debatten om älgförvaltningen, och menar att något sådant knappast skulle ske i Norge.

– I det här området är det över en meter snö på vintern. Då står det inte en enda älg där och det finns heller inga skador. De älgarna vandrar hit, där det är lite snö och nästan bara tall, säger Jo Inge Breisjöberget och pekar på den norska sidan av kartan.

– Det finns beskrivet sedan flera hundra år att det fanns mycket älg där på vintern. Så det spelar ingen roll om man reducerar antalet älgar över hela området, så kommer det alltid att finnas älg där. Skulle vi vilja ha bara fyra procent skador där skulle vi behöva skjuta ner älgstammen på enorma arealer, och det kommer inte att hända.

I Norge är det inte ens längre möjligt att ansöka om vinterjakt, vilket tidigare kunde göras för att exempelvis skydda skogen, förklarar Jo Inge Breisjöberget.

Älgen som resurs

När vandringsälgarna kommer till platsen han talar om är jaktsäsongen, som avslutas den 23 december, redan över. Så i stället för att skjuta älgarna pågår nu diskussioner om hur markägarna som drabbas av det hårda betet kan kompenseras.

Tidigare utfodrades dessa älgar under vintertid, vilket enligt Jo Inge Breisjöberget ledde till mindre betestryck, fler kalvar och bra kondition på älgarna. Men i och med upptäckten av Chronic wasting disease, CWD, infördes för några år sedan ett förbud mot utfodringen.

– För den markägare som har mer skador än snittet blir det ju orättvist. Det är något vi funderar på. Den markägaren som måste föda älgarna från ett stort område kanske kan få någon kompensation, för det är ju orättvist att de ska föda allas älgar.

Vad har ni för vinterstam i området, och vilket antal vill ni ligga på?

– Det är mindre fokus på vinterstam här, än vad det är i Sverige. Det är mer fokus på höststammen. Vi ser över betestillgången vart tredje år och avskjutningsplanen blir lagd efter vad vi kan ta ut, inte hur mycket älg vi kan ha på vintern. Det skiljer lite från det svenska systemet.

– Här är det mer fokus på resursen, älgen, man kan ta på hösten, inte så mycket på skador eller på älgar som står på vissa ställen.

Jagande markägare

Samtidigt som Jo Inge Breisjöberget avnjuter sina lunchmackor i det avskalade mötesrummet i staden Flisa, svarar han utan betänkligheter på frågorna.

Det märks att han själv funderat kring olikheterna i förvaltningen – av samma älgstam. För att det var så här stor skillnad mellan ländernas förvaltningsmodeller hade inte ens han kunnat föreställa sig, innan projektet Grensevilt blev verklighet.

Det är nämligen han, som representant för det statliga skogsbolaget Statskog, som gör förvaltningsplanen. Därefter ska den godkännas av markägarintresset – och sedermera fastställas av kommunens politiker. Jägarintresset är aldrig ens representerat.

– Markägarna i de här älgförvaltningsområdena har jägarhattarna på. Det är väldigt lite fokus på skogsskador.

Samma resultat – men fråga om prioritering

Ändå tror han att de skogliga resultaten, mängden oskadade stammar, i slutänden är densamma för båda länderna. Skillnaden ligger i hur markägarna väljer att prioritera, menar han.

– Jag tror kanske att det är lite väl strängt med att man ska ha fem procent skador, kommenterar Jo Inge Breidsjöberget den svenska förvaltningen som han menar drivs på ett helt annat sätt.

Mer skog för mer älg

I Norge, berättar han, är det till skillnad från i Sverige ytterst sällsynt att skog föryngras genom plantering. Här är det täta fröträdsställningar som är receptet.

På så sätt kan antalet stammar bli uppåt 10.000 per hektar, vilket är långt mycket mer än de 2.000 till 2.500 satta plantor som i det svenska skogsbruket rekommenderas av Skogsstyrelsen.

– Om man kan använda naturligt frö kan man ha tätare, men när man planterar så är det en kostnad per planta – och då sätter du inte 10.000 plantor om varje planta kostar sex kronor utsatt, förklarar Jo Inge Breisjöberget.

Mer bete till norska älgar

Inte förrän stammarna passerat 2,5 meter i höjd, och räknas som betessäkra, röjs beståndet och de oskadade stammarna sparas.

– Om man har 800 oskadade stammar per hektar så är det tillräckligt. Om resten är skadade är det inte så farligt, säger Jo Inge Breisjöberget och påtalar att de vill ha minst 1500 oskadade stammar efter röjning och 800 per hektar vid slutavverkning. Resten tas som gallringsskog.

Skillnaden, menar du, är att ni i Norge ”har råd” att ta bort den skadade stammen, vilken man inte har i Sverige då antalet stammar från början är färre?

– Ja, det kanske man kan säga.

God stämning

I Sverige är älgförvaltningen infekterad, och resultatet av den så pass dåligt att Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen gemensamt fått ett regeringsuppdrag där de ska redogöra för varför mängden betesskador är för höga – trots att älgstammen drastiskt minskat på många håll. I vissa områden till en så låg nivå att länsstyrelser flaggat för att stammen kanske inte längre är jaktbar.

I Norge existerar inte den konflikten, menar Jo Inge Breisjöberget.

Men hur kan det då komma sig att två grannländer, med delvis gemensam älgstam, kan befinna sig i så olika situationer?

Eller är det så enkelt att tallen i Sverige är vad oljan är för Norge?

Är det norska skogsbruket sämre? Kostar det mer pengar, eller är det inte lika effektivt?

– Jag är inte säker på det. Jag tror det är två sidor av samma sak. I Grensevilt har jag ju suttit tillsammans med bolagen och hört hela grejen om älgen. Men så kokar det ner till att resultatet av älgförvaltningen inte skiljer sig mycket mellan länderna. Men det är diametrala skillnader vad gäller nivåer, vad som påverkar och vem som bestämmer. Men slutresultatet är det inte så stor skillnad på, säger Jo Inge Breisjöberget.

Godtar Norge sämre virkeskvalitet, sett ur betessynpunkt?

– Nej, det tror jag inte. Skadan blir registrerad i den norska metoden också. Både betesgraden på toppskottet och grenar, men även barkgnag och skador på stammen registreras. En skadad stam är en skadad stam, så är det både i Norge och Sverige.

Tror du att svenskt storskogsbruk tycker att du har fel?

– Ja, så kan det vara, men det får väl vara så. Det är inte säkert att någon har rätt, båda kanske har fel. Det kanske är något mitt emellan som är bäst. Det måste man vara öppen för.

Fotnot: Artikeln är uppdaterad. Tidigare angavs att det norska skogsbruket vill ha 150 stammar kvar efter röjning och 80 vid slutavverkning. Den siffran angavs olyckligt i det norska måttet dekar. Artikeln är nu uppdaterad med det svenska måttet, vilket ger siffrorna 1500 och 800 stammar per hektar.

Har du också något ämne som bör lyftas, hör av dig till Svensk Jakt med läsartips!

Har du åsikter om den svenska älgförvaltningen? Gör din röst hörd genom ett debattinlägg!  Mejla: debatt@svenskjakt.se