Vem har rätt att upplåta jakten i fjällvärlden? Staten eller samebyarna? Och vilka kommer ha möjlighet att jaga i fjällen i framtiden? Vi gav oss ut på en månghundraårig resa, från nutid tillbaka till 1500-talet för att försöka bringa klarhet i frågan. Det visade sig att svaret är långt mer komplicerat än vad både Girjasdomen och Renmarkskommitténs promemorior ger sken av.

Den södra fjällsidan reser sig ur dalen och blottar här och var kala fläckar, skrevor och hyllor där riporna brukar sitta och sola sig.

– Nu väntar vi bara på solen, då kan de inte hålla sig. De brukar börja knarra när solen lyser och då avslöjar de sig, säger Ulf Westerlund och greppar om handkikaren och spanar av fjällbranten med sin erfarna blick.

– Där sitter det två ripor, säger han plötsligt.

Själv ser jag ingenting genom kamerans teleobjektiv.

Ulf Westerlund har precis upptäckt några fåglar. Foto: Lars-Henrik Andersson

– Ser du de där två stenarna högst upp, precis på sidan om sitter riporna. Jag kan till och med se dem med blotta ögat nu, säger Ulf.

Han får mig att känna mig som en nybörjare. Förmodligen inte med mening. Ulf har jagat hela sitt liv i fjällen nära Jutis och Jäckvik i Arjeplogs kommun i Norrbotten.

– Det var här jag började jaga ripa.

Familjen vid fjället

Det här är hans fjäll, hans bakgård. Han kan området som sin egen byxficka.

– Vi snarade mycket ripa, nere vid sjön inte långt från där jag bor, minns han.

Gårdsstället ligger på en udde som går ut i sjön Västra Jutis.

– Här har vi bott i sju generationer.

Ulf Westerlund har jagat i fjällen sedan barnsben, nu är han orolig för att frågan om fjälljakten ska landa i ett enda stort kaos. Foto: Leif Westerlund

Jakten har alltid varit viktig. En gång i tiden handlade det om överlevnad. Fjällen gav både fisk och ripa och på senare år även älg.
1775 slog samen Per Eriksson ner sina bopålar i Jutis.

Enligt byns egen hemsida bosatte sig i början av 1800-talet Jon Jonsson och hustrun Eva Lisa Candelberg i Jutis. Jonsson tog sedermera namnet Vesterlund.

– Jakten är helig. Jag började redan som barn följa med min pappa och farbror på jakt.

Jakten och friheten

Det är jakten man brinner för, säger Ulf Westerlund när vi efter en dag på ripfjället sitter och pratar i köket över en kopp kokkaffe.

– Jag tror det är svårt att förstå för den som inte jagar vilken frihet det är att kunna fara till fjälls och jaga. Det är helt tyst. Du är själv där uppe och sköter dig själv.

På gården där Ulf och hustrun Madelene bor bodde förut hans farfars bror. En jägare som jagade allt från ripa till björn.

– På den tiden fanns inte lika mycket älg. Jag började min jaktliga bana med att följa farfar och sätta ut ripsnaror här på uddarna i sjön. Farfar hade alltid snarorna i sin pälsmössa. Då låg de rätt i formen och var lätta att sätta fast i klykan.

Lever med naturen

För Ulf Westerlund är jakten en del av livet. Här lever folket nära naturen, och tar bara det som behövs för hushållet.
– Jag är starkt emot rovjakt, där man skjuter ut hela ripflockar.

Jakt för fler

Fjälljaktsreformen 1993 öppnade upp för fler jägare att kunna jaga småvilt i fjällen.
– Det märks att det är fler som jagar i fjällen nu. Andelen norska jägare har ökat jättemycket. Det är bra att folk vill vara ute i naturen och jaga. Jag kan inte som förr bara åka ut på fjället och räkna med att vara ensam. I dag kan det vara andra jägare där, då får jag leta ett nytt område och det kan ta halva dagen i anspråk. Det kan vara ett problem. Vissa områden är mycket populära, speciellt lättåtkomliga ställen, säger Ulf Westerlund.

Jägare ska få jaga i fjällen, men det kräver vett och förstånd för att fungera, tycker Ulf Westerlund. Foto: Leif Westerlund

Hur skulle du vilja att fjälljakten var utformad?
– Det är en jättesvår fråga för jag vill verkligen att allt folk som vill jaga i fjällen också ska kunna göra det, men det kräver också att alla jagar med vett och förstånd.

Han beskriver sedan avigsidorna där stora kompisgäng med många hundar jagar i mindre områden och där utländska men även svenska jägare med tvivelaktig jaktetik och hundhållning drar fram. Ulf Westerlund har även varit jaktguide och verksam i fjällen under lång tid och sett baksidan med den öppna fjälljakten.

Får rätten över halva Sverige

Renmarkskommittén och dess ordförande Eric M Runesson har redan uttalat sig i stil med att det finns skäl som talar för att alla samebyar i Lappland har samma rätt som Girjas sameby. Det vill säga att de genom urminnes hävd har skaffat sig rätten att upplåta jakten och fisket inom sitt område.
Om dessa tankegångar blir verklighet kommer samebyarna styra vem som får jaga och fiska på deras område i Lappland.

Det kan bli kaos. Men jägarna kommer inte att acceptera ett kaos. Det tror Ulf Westerlund. Foto: Lars-Henrik Andersson

Befarar kaos

Vad tycker då en jägare som bokstavligt talat bor vid fjällets fot, och vars släkt i generationer jagat och fiskat i Lapplands fjällvärld?
Ulf Westerlund menar att det inte är alldeles enkelt att administrera dagens upplåtelsesystem. Han tror det blir svårt att lämna över hanteringen till en annan part och tro att det ska fungera smärtfritt.
– Risken är att det blir kaos. Jakten är så viktig att jägarna inte kommer acceptera ett kaos. Det kommer bli så stor grej. Du tullar på något som är heligt. Det jag blev mest orolig över efter Girjasdomen är att folk inte ska ha råd att jaga.

Skillnad på folk

Ulf Westerlund menar samtidigt att det finns en logik i förslaget att ge andra samebyar samma rätt som Girjas.
– Annars gör du skillnad på folk och folk.

”Ska vi nu blir överkörda?”

I Jutis har samarbetet med samebyarna fungerat bra.
– Förr kom renskötarna alltid förbi här när de flyttade renarna, antigen för att övernatta eller bara fika eller äta en bit mat. Min pappa hjälpte samerna vid slakt och då märktes renar åt honom som slaktdjur.

I Jutis har det enligt Ulf Westerlund funnits samförstånd och respekt mellan bofasta och renskötande samer. Den samexistensen hotas nu, menar han.
– Vår släkt har bott här i hundratals år, ska vi nu bli överkörda och förlora jaktmöjligheterna?

Det finns cirka 4.600 renägare (som äger minst en ren), varav 85 procent bor i Norrbotten, och det finns drygt 1.000 yrkesverksamma renskötare i Sverige. Enligt rennäringslagen kan renskötselrätten bara utövas av en same som är medlem i en sameby. I Sverige beräknas det finnas 20.000-40.000 samer. Källa: Sametinget

Ser inte vitsen med nytt system

I Jutis finns privata skogsskiften gränsande mot den statliga marken.
– Vi kan inte neka samebyn att jaga på vår privata mark. När vi ska avverka måste vi kontrollera med samebyn om det stör deras verksamhet. Det har ändå fungerat bra och därför ser jag inte vitsen med att nu utreda ett annat system, säger Ulf Westerlund.

Eric M Runesson och Renmarkskommitténs sekretariat har i en analys kommit fram till att motsvarande bedömning som för Girjas kan göras i hela Lappland för den mark som står under statens omedelbara disposition. Det innebär i praktiken att alla samebyar skulle få rätten att upplåta småviltsjakten och fisket. I dag är det staten som gör det på detta område, som motsvarar en tredjedel av Sveriges yta. Karta från Sametingets hemsida / Illustration: Anders Sunesson

Framtiden?

Över hela fjällvärlden vilar nu en stor osäkerhet om framtiden.

Kommer det att bli fler skoterförbudsområden om samebyarna får makten över jakten och fisket? Och blir det begränsningar i jakten?