Den svenska jaktlagstiftningen är 25 år gammal. Av den anledningen har regeringen beslutat att uppdatera den. Landsbygdsminister Eskil Erlandsson har utsett centerpartisten Håkan Larsson till utredare, för att förnya och förbättra lagstiftningen. Hans förslag till förändringar kan komma ut på en remissrunda detta år.

Bland de delar av lagstiftningen som kommer att behandlas finns även lagen om viltvårdsområden (VVO). Jag har med anledning av denna lags brister tre gånger skrivit till Håkan Larsson och justitiedepartementet.

Anledningen till att jag även kontaktat justitiedepartementet är att denna lag tvingar in en del jakträttsinnehavare i VVO mot sin vilja, och de blir sedan även tvingade att delta i gemensamhetsjakt. En sådan lagstiftning, som dubbelt upp utsätter jakträttsinnehavarna för tvång, bör hålla mycket hög kvalitet.

Dubbla tvång

Att ombesörja att en lag håller hög kvalitet är en del av justitiedepartementets ansvarsområde. Det föll sig därför naturligt att inkludera dem i min skrivelse till jaktutredare Larsson. I mina skrivelser jämför jag det dubbla tvång som lagen om VVO föreskriver, med den strävan som finns i samhället i övrigt att uppnå valfrihet inom de flesta områden. Med den jämförelsen blir kontrasterna stora.

Jag pekar även på att den lagstiftning vi har i dag utestänger fastighetsägare i viltvårdsområden från att delta i jaktturism. Det förhindrar dem därmed att ta vara på de avkastningsmöjligheter som deras fastighet har.

Det tredje argumentet för att förändra lagen om VVO är att lagen inte håller vid en granskning i våra domstolar, vilket Kuivikangasmålet bevisade (Målnr B898-05). Domstolen slog då fast att det inte är något brott att strunta i VVO-föreningens beslut om gemensamhetsjakt och dess genomförande. Enligt denna dom kan man i stället jaga för sig själv på sin egen mark, utan rättsliga påföljder.

Lag utan framtid

När det blir uppenbart att en lag inte håller vad den lovar vid prövning i våra domstolar, då kan man inte anse att en sådan lag håller hög kvalitet. Vår nuvarande lag om VVO har helt enkelt inte någon förankring i vår grundlag. En sådan lag har ingen framtid.

I mina skrivelser till jaktutredare Håkan Larsson och justitiedepartementet ger jag ett utmärkt förslag som skulle lösa upp de tre nämnda problemen. Mitt förslag är att man i lagtexten om älgjakten ersätter orden ”älgjakten ska bedrivas som gemensamhetsjakt”, till att endast förorda denna jaktform. Denna lilla ändring förändrar förutsättningarna helt och gör att lagstiftningen harmoniserar med vår grundlag.

Den öppnar samtidigt för en valfrihet som ger jakträttsinnehavarna rätt att bedriva den älgjakt som de själva vill ha och kan därmed även delta i jaktturismverksamhet, om de så vill. Med andra ord: allt faller på plats med denna ändring i lagen om VVO.

Sture Nilsson, Sjulsmark