När ansvaret för jakten hamnade på Naturvårdsverket var det ett ganska naturligt beslut. Vid den tidpunkten hade vi rätt många hotade arter i landet. Flera rovfågelsarter, uttrar, vargar, björnar, järvar, lodjur, sälar med flera andra balanserade på gränsen till att försvinna. Troligen ville politikerna ha ett helhetsansvar för naturen hos en myndighet som hade fokus på att bevara. Därför blev det Naturvårdsverket.

När vi tittar tillbaka på det bevarandearbete som genomförts måste man konstatera att Naturvårdsverket har varit duktiga.
Men nu är det andra tider. Hur ser det ut idag?
Jo, flera av arterna, som nämndes ovan, har större stammar än någonsin.
Och det är just i denna omställning som Naturvårdsverket har hamnat fel. Myndigheten har inte lyckats gå från bevarande till förvaltning. Att viltarter ökar och minskar i storlek är naturligt. Då krävs det av den myndighet som förväntas förstå sådana samband allra bäst att den kan ställa om mellan att skydda och att förvalta.
En gissning från min sida är att synen på djur och natur sitter i väggarna i huset på Valhallagatan 195 i Stockholm.

När en myndighet under så många år har haft fokus på att bevara och rädda har man rekryterat människor som har just den viljan, läggningen och utbildningen. Dessa människor har sedan skapat en kultur som varit framgångsrik i bevarandearbetet.
När djurarterna på relativt kort tid gick från ganska få till väldigt många har kulturen på Valhallagatan 195 stått still. Konsekvensen av oförmågan att hänga med i förändringarna blev otaliga beslut som ingen gillade; inte länsstyrelserna, inte SNF, WWF eller politikerna och inte heller jägarna. Det var dessa klavertramp som fick regeringen att väva in myndighetsfrågan i utredningen.
Skogsstyrelsen, Jordbruksverket eller Naturvårdsverket har nämnts av politiker som lämpliga att hantera jaktfrågorna. Andra har menat att det behövs en ny myndighet.
Men det finns inte någon enkel lösning. Befintliga myndigheter har verksamheter där jaktfrågorna skulle hamna snett eller bli perifera. Och en ny myndighet blir inte per automatik en kunnig och välslimmad motpart till Svenska Jägareförbundet.

Från min horisont spelar det egentligen inte någon roll vilken myndighet som sköter jaktfrågorna, så länge den har rätt kompetens och ett sektorsansvar. Ett sektorsansvar innebär att myndigheten även har ett ansvar för att stödja och utveckla näringen, inte bara reglera den. Ett sådant ansvar har Jordbruksverket och Skogsstyrelsen för sina näringar. Just därför har de en helt annan syn på de frågor som de ska reglera än vad Naturvårdsverket har haft på jakten.