När Birger och Peter Wikström från Sandön stryker kopplet på ­drevern Kiva blir det åka av. Foto: Thomas Ekroth

Drevern Kiva fixar harjakt när den är som allra bäst

Premium

Följ med till Luleå skärgård och upplev harjakt när den är som bäst.

Reportaget publicerades första gången i Svensk Jakt nummer 12/2020.

 

Det är en vacker höst­morgon i början av oktober. Vart man än vänder blicken slås man av att det glimmar av guld och klaraste rött. Vilka färger, vilken prakt! Solen är på väg upp över horisonten och det finns inte ett moln på himlen.

– Ingenting gör mig så lycklig som en solig jaktdag på hösten, utbrister Birger Wikström när han och hans son Peter Wikström hämtar upp mig med sin båt på kajen i Strömören.

 

Peter Wikström ­kontrollerar utrustning­en på Kiva innan han stryker kopplet på drevern. Foto: Thomas Ekroth

Vi är på väg ut till deras fantastiska jaktmark, Sandön. Den cirka 2.500 hektar stora ön ligger sydost om ­Luleå och det tar bara några minuter att nå den med båt. Från bryggan blir det en kort vandring över steniga kullar och längs mindre myrar innan vi når det tilltänkta jaktområdet.

Träd och buskar uppvisar tydliga spår av hårt väder och den vind­pinade ”gammelskogen” för tankarna till tomtar, troll och annat oknytt.

– Vilken jaktdag det kommer att bli. Förutsättningarna är verkligen bästa tänkbara. Drevskallen kommer ­formligen att dåna i skogen, säger Birger när han stryker kopplet på Kiva.

 

Hararna på Sandön tar gärna sin tillflykt till strandkanten.

Att ta ut något i förskott när det kommer till jakt och jakthundar kan vara vanskligt och man kan ju undra hur Birger kan vara så tvärsäker på sin hunds förmåga.

– Trots att tiken bara är 18 månad­er gammal jagar hon redan hare som en riktig gammelhund, förklarar Birger. Hon var nyligen på sitt första drevprov och resultatet blev faktiskt två förstapriser på hare, eller ”1 + 1 hare” som man säger i dreverkretsar. Så vi är givetvis väldigt nöjda med den här lilla damen, säger han.

Tät vegetation

Peter är lite mer försiktig i sina antag­anden, men även han verkar tro på en lyckad jaktdag. När Birger släpper hunden försvinner Kiva kvickt in i de täta al- och videsnåren som växer längs havsstranden tillsammans med ett tätt bestånd av småväxta granar.

Den snåriga vegetationen löper längs strandremsan likt en mur som är riktigt besvärlig att ta sig genom, om man inte är en drever förstås. Givetvis är den också ett utmärkt gömställe för traktens harar.

– Det är ganska vanligt att de ligger i snåren längs stranden, berättar Peter.

 

Det går snabbt när haren kommer med Kiva i hälarna.

I samma stund klöser Kiva i för fulla muggar och dagens första hare är på benen efter bara några minut­ers slagarbete. Haren gör en kort bukt upp i skogen, men är lika ­snabbt tillbaka till stranden igen.

Även om haren gör sitt bästa för att göra det besvärligt för sin förfölj­a­re, har hunden inga större problem att följa spåret som följer vatten­linjen några hundra meter innan det viker in i skogen igen.

– Jag såg haren när den kom längs stranden. Den var inte speciellt vit för årstiden, meddelar Peter över jaktradion.

Drevet dunkar vidare och jakten går till en början i trånga bukter, där hunden inte har några problem att hålla bra kontakt med drevdjuret. Plötsligt ändrar haren sitt rörelsemönster och börjar gå i allt större svängar. Slutligen bär det av till en udde en bit bort.

Ska drevet vända tillbaka?

Birger bestämmer sig för att göra en förflyttning för att på så sätt komma närmare jakten, medan Peter blir kvar.

– Jag tror det är ganska stor chans att haren kommer leta sig tillbaka till upptagsområdet om Kiva bara gör sitt jobb, säger Peter.

 

Det verkar finnas hur mycket energi som helst i drevern Kiva. Trots två rejäla drev är hon inte nöjd utan vill fortsätta jaktdagen.

Tiden går utan att drevet vänder tillbaka. På avstånd kan Peter höra hur Kiva fått riktigt bra snurr på jakten och till slut hörs Birgers röst på jaktradion.

– Ni måste komma hit! uppmanar han. Här är det en hejdundrande jakt och haren springer fram och till­baka längs stranden ute vid hamnen.

När vi hittar Birger är han på ­strålande humör. Han har sett haren ett flertal gånger och nu sitter han och avnjuter jakten med en kopp kaffe i näven. Helt klart är det något speciellt med harjakt under perioden med allt vitare harar på grön backe.

Brunvita harar

I den snöfria terrängen är det lätt att få ögonen på de brunvita ­hararna när de kommer småhoppande. Även på långt håll syns de väl när de passerar i den glesa granskogen eller kommer springande längs stranden.

– Jag tänkte att du skulle få chansen att ta några bilder innan vi avslutar jakten, säger Birger. Vi går och sätter oss närmare stranden. Där kommer den garanterat att dyka upp om Kiva lyckas hålla i, säger han.

Välkända pass

Det uppstår en tappt längst ut på ­udden. Terrängen består mest av sten och grus så det är ingen lätt uppgift för en hund att hålla bra flyt i drevet. Men det blir ingen lång väntan innan Kiva exploderar i ett häftigt påstick. Strax kommer haren flygandes förbi Peter, men tyvärr är avståndet lite väl långt.

– Nu får ni passa upp! Haren passera­de nyss och den kommer uppe på åsen, förklarar Peter.

Harens gång

Birger som har jagat hare ute på Sandön i mer än 40 år känner till harens gång väl. Han står perfekt ­placerad när haren dyker upp och sätter punkt för jakten med en ­väl­riktad hagelkärve.

– Vilken jakt! utbrister Peter när han dyker upp lite senare. Det var verkligen nära att jag skulle få haren i pass när drevet vände ute på udden. Ska vi ta oss en fika innan vi ­fortsätter?

 

Karta: Google maps

Sandön på 2.570 hektar är ­Luleå skärgårds största ö och är ­belägen i Luleälvens utlopp i ­Bottenviken.

– Som du ser är ön ­förhållandevis platt och som namnet antyder helt uppbyggd av sand och grus som transporterats av Luleälven, ­förklarar Peter.

Sandön saknar förbindelse med fastlandet, förutom under vintermånaderna då det finns en isväg via Tjuvholmssundet. Sandön har varit bebodd ända sedan slutet av 1700-­talet och i dag är ett 30-tal ­personer mantalsskrivna på ön.

Häftigt påstick

– Hör! säger Birger plötsligt. Nu tog hon visst upp.

Till en början hör vi inte så mycket av drevet eftersom Kivas hare drar iväg ifrån oss, men med gps:ens hjälp går det bra att följa jakten ändå. Både Peter och Birger bestämmer sig för att flytta närmare drevet, som nu börjat bukta riktigt trångt.

– När man jagar ute i skärgården är de säkraste passen nästan alltid på stranden. Haren brukar gå några bukter i skogen och sedan söka sig ner till strandkanten för att bli av med hunden, förklarar Birger.

 

Peter Wikström hittar ett lite udda utedass som är byggt av en uttjänt båt.

När drevet vänder tillbaka mot Peter och Birger slår de båda jägarna sig ner på en höjd. Från platsen kan de överblicka flera hundra meter av stranden och de behöver inte vänta länge förrän haren kommer hoppande på stenarna.

– Det är alltid lika roligt att kunna studera harens ansträngningar med att skaka av sig hunden, säger Birger när vi följer harens krumbukter.

Rutinerad hund

Efter en serie av hopp fram och tillbaka, en väl inövad procedur, ­avslutar haren det hela med ett smidigt avhopp och kryper ner och gömmer sig mellan några stora stenar. Ett par minuter senare dyker Kiva upp på platsen. Det visar sig snart att haren inte får mycket lön för mödan.

Rutinerat löser hunden harens ­dubbellöpor och strax har även ­drevern koll på avhoppet. Sakta men säkert närmar sig Kiva platsen där haren ligger och trycker. Plötsligt dyker det upp en vit skalle mellan några stenar och ögonblicket senare inser haren att den är överlistad. Med ett explosivt hopp kommer haren ­flygande ur sitt gömsle och försvinn­er snabbt mot skogskanten.

 

Trots sin låga ålder är Kiva redan en fullfjädrad harhund.

Nere på stranden blir det ett riktigt nackhårsresande påstick när Kiva får synkontakt med haren.

– Den kommer nog komma samma sväng en gång till, spekulerar Birger. Peter, jag tycker att du ska gå ner och sätta dig på löpan.

Avslutar jaktdagen

Kiva har nu riktigt fin kontakt med haren och trycker på för fulla muggar. Helt klart känner sig haren pressad, för det dröjer inte länge innan jösse dyker upp på stranden igen. Den här gången står Peter på rätt ställe och jakten avslutas.

– Det här är harjakt när den är som bäst! utbrister Birger.

Ja, visst är det så. Dagen har ­verkligen bjudit på allt en harjägare kan önska sig, fantastiska drev av Kiva och två fällda harar.

 

Thomas Ekroth

Kul att du vill följa !

För att följa artiklar måste du vara medlem och inloggad på svenskjakt.se.

Om du är medlem, logga in och följ de ämnen du tycker är intressanta.

Är du inte medlem är du välkommen att teckna ett medlemskap här.

Mest läst

Senaste från Annonstorget

Samtidigt på JaktPlay

Läs Svensk Jakts dagliga nyhetsbrev