Enligt debattartikeln Rikta ilskan mot mig, inte mot samerna på Svenskjakt.se av Renmarkskommitténs ordförande Eric M Runesson, är kommitténs preliminära slutsats att de samebyar som ensamt vill avgöra vem som ska få jaga och fiska på statens mark i fjällen, med stor framgång borde kunna luta sig mot avgörandet i Girjasmålet. Detta om samebyarna driver sådana domstolsprocesser mot staten.
I dagarna har just ett sådant mål initierats i Gällivare tingsrätt. Enligt uppgift har Talma sameby väckt en talan mot staten där den vill få ensamrätt att upplåta rätten till jakt och fiske inom samebyns områden.

Inget tydligt prejudikat

Själv är jag något skeptisk till Eric M Runessons påstående, vilket jag tidigare gett uttryck för i en artikel på DN Debatt.

Grunden för min skepsis är att Girjasdomen enligt min mening inte utgör det tydliga prejudikat som medför att andra samebyar i Lappland med stor sannolikhet skulle kunna vinna framgång med nya så kallade Girjasprocesser.

Med det sagt anser inte jag att Högsta domstolen dömt fel i Girjasmålet eller att domen helt saknar prejudikatvärde. Domen utvecklar nämligen förståelsen för begreppet urminnes hävd.

Sameby stämmer staten kring jakt- och fiskerättigheter

Sveriges förpliktelser

Dessutom belyser domen förhållandet mellan de aktuella bestämmelserna i rennäringslagen och Sveriges folkrättsliga förpliktelser (det vill säga Sveriges internationella åtagande rörande urfolks rättigheter).

Det ska också sägas att juridiken inte är någon exakt vetenskap, varför olika jurister kan göra olika bedömningar när det gäller vilket prejudikatvärde man kan ge en viss dom.

Speciella förhållanden

Som grund för min tes att en annan domstol som skulle kunna komma att pröva ett mål likande Girjasmålet, inte med nödvändighet kommer till samma slutsats som Högsta domstolen, det vill säga att det är den aktuella samebyn som ska bestämma vem som får jaga och fiska inom samebyns område, framför jag två argument.
Det första argumentet är att förhållandena i Girjas var mycket speciella, vilket också påverkat utgången.
Det andra argumentet, vilket strax ska visas är det mest spännande, är att prejudikatvärdet av en dom minskar om domen innehåller tveksamheter eller om parterna inte fört fram alla de relevanta argument som kan förväntas av dem.

En tveksamhet

Girjasdomen innehåller enligt min mening en sådan tveksamhet, nämligen varför det är just Girjas sameby som ska få upplåta rätten till jakt och fiske och inte samer i allmänhet, oavsett om de är medlemmar i samebyn eller inte.
Högsta domstolen anger att 1886 års renbeteslag måste förstås på så sätt att rätten att jaga och fiska genom lagen övergick från samer i allmänhet till medlemmarna i samebyar, trots att lagen inte uttryckligen föreskrev det.
Nu till det mest spännande – Högsta domstolen angav nämligen i Girjasdomen att en rättighet, såsom att upplåta jakt och fiske, kan upphöra att gälla bland annat genom att rättigheten utsläcks genom tydlig och definitiv lagstiftning.

Rätt som utsläcks

Enligt Högsta domstolen var 1886 års renbeteslag tydlig när det gällde att utsläcka rätten för samer som inte var medlemmar i en sameby att jaga och fiska, trots att det inte uttryckligen angavs i lagen.

Domstolen förklarar däremot inte varför 1993 års rennäringslag (vari det framgår att samebyarna inte får upplåta rätten till jakt och fiske på statens mark i fjällvärlden), inte är så tydlig och definitiv att samebyarnas rätt i det avseendet utsläckts.

Förklaring i talan

Förklaringen till att Högsta domstolen inte behandlar om rennäringslagen tydligt och definitivt utsläckt samebyarnas rätt att upplåta jakt och fiske finns i hur statens ombud förde sin talan i processen.
Domstolen kan nämligen endast döma utifrån det parterna anfört.
Statens ombud anförde i Högsta domstolen att om domstolen skulle komma till slutsatsen att staten inte har den rätt att upplåta jakt och fiske som normalt tillkommer en markägare (vilket domstolen också kom fram till) så ska inte heller den bestämmelse i rennäringslagen som förbjuder samebyn att upplåta rätten till jakt och fiske tillämpas.
Om det förbud för samebyn att upplåta rätten till jakt och fiske som följer av rennäringslagen, läst tillsammans med den rätt som staten enligt rennäringsförordningen har att upplåta dessa rättigheter, på ett tydligt och definitivt sätt utsläckte samebyns rätt, prövades därför inte av domstolen.
Ifall det är en fråga som kommer att prövas av domstolen i det ärende som Talma sameby nu inlett återstår att se.

Kan anta tydlig lag

Varför är det här så spännande då?
Jo, Högsta domstolen har genom uttalandet om hur rättigheter kan utsläckas gett lagstiftaren en klar signal om hur man kan lösa den aktuella frågan.
Riksdagen kan nämligen anta en tydlig och definitiv lagstiftning som slår fast att rätten att upplåta jakt och fiske på statens mark i fjällvärlden ska vara förbehållen staten och ingen annan.
Om riksdagens majoritet väljer en sådan lösning står det nog klart att Högsta domstolen bundit ris åt samebyarnas rygg.

Tobias Indén

Jur.dr. och verksam som docent i rättsvetenskap vid Umeå universitet samt gästprofessor i förvaltningsrätt vid Mittuniversitetet. Tillika ripjägare.