– Om ryssarna angriper exempelvis Gotland betraktas nog alla civila vapenägare där som ’lovligt byte’ av ryssarna.

Det säger tidigare överstelöjtnant Jörgen Elfving till Svensk Jakt. Rysslandsexperten och före detta chefen för Arméns underrättelseskola deltog i slutet av april i Försvarsforums seminarium i Strängnäs, där kriget i Ukraina och Sveriges försvar stod i fokus.

Många äger vapen

Lars Johan Hierta.

Sverige är ett av världens vapentätaste länder med cirka 600.000 legala vapenägare.

– Det är svårt att jämföra hur mycket vapen som finns per innevånare i länder som USA, Kanada, Belgien, Österrike, Sverige eller Finland, för man räknar och redovisar på olika vis, säger Erik Lakomaa, forskare vid Handelshögskolan i Stockholm.

Klart är dock att Sverige är ett vapentätt land med en lång och ”folklig” vapentradition.

– Den går 150 år tillbaka till skarpskytterörelsen, som bland andra författarna och journalisterna Viktor Rydberg, August Blanche och Lars Johan Hierta tog initiativ till, säger Erik Lakomaa.

I tiden

Viktor Rydberg.

Förutom skarpskytterörelsen var de tre publicisterna även engagerade i arbetet med en representationsreform för att avskaffa den gamla ståndsriksdagen, allmän rösträtt samt allmän värnplikt.

Enligt den tidens tänkande skulle det vara avskräckande för en eventuell angripare om stora delar av befolkningen var vapentränad. Detta synsätt har levt kvar under större delen av 1900-talat.

Exempelvis har många statliga myndigheter och affärsverk som Vattenfall, Posten, SJ och tidigare Televerket haft egna driftvärn med beväpnad och tränad personal, med uppgift att skydda den egna arbetsplatsen.

Men efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning avskaffades mycket av detta samt stora delar av Sveriges försvar.

Viktiga kunskaper

Vad som i dag finns kvar av ”folklig” beväpning är landets civila sportskyttar och jägare.

Varför skulle då dessa civila vapenägare kunna vara ett mål för en angripare att vilja oskadliggöra?

För det första är det personer som ofta har goda vapen försedda med kikar- eller rödpunktsikten. Somliga har även mörkersikten.

Dessa svenska jägare och vapenägare är som regel goda skyttar och besitter god lokalkännedom.

Det är dessutom personer som är vana att vistas utomhus i alla slags väder och som har kläder och utrustning för att klara det.

Man har även bra kommunikationsutrustning (hos en del svenska jakthandlare har all jaktradioutrustning köpts upp och skickats till Ukraina).

Kort sagt: För en eventuell angripare kan Sveriges legala vapenägare vara ett mål i sig att angripa, vid sidan av de militära målen.

Rysslandsexperten Jörgen Elfving, tidigare chef för Arméns underrättelseskola, var en av deltagarna vid Försvarsforums seminarium om kriget i Ukraina och Sveriges försvar, som hölls den 28 april i Strängnäs. Foto: Leif Andersson

• Frågan är då vad svenska myndigheter har för beredskap för att försvåra för en eventuell angripare att ta del av svenska vapenregister eller på annat vis komma åt uppgifter om svenska vapenägare?

– Fram till slutet av 1990-talet fördes alla vapenregister i kartotek som fanns regionalt hos Polismyndigheten. Tanken var att om Sverige skulle hamna i krig skulle man enkelt kunna bränna registren så att de inte hamnade i fiendens händer, säger Erik Lakomaa.

I dag har registren digitaliserats och allt ligger i ett centralt register, vilket innebär risker om en angripare kommer över registret.

– I Ukraina har vi sett hur angelägna ryssarna är att komma över alla vapen. Bland annat sökte man i början av kriget upp en jaktledare för att tvinga honom att avslöja vilka som ingick i hans jaktlag. Han valde då att spränga sig själv och några ryska soldater med en handgranat i stället för att avslöja sina jaktkamrater, som han förstod skulle bli mördade, säger Erik Lakomaa.

Utan skydd

För att illustrera riskerna med dessa stora, centrala register pekar Lakomaa på Transportstyrelseskandalen 2017, då uppgifter som Säpo och Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (Must) klassat som hemliga var oskyddade.

Där framkom i efterhand att stora delar av Transportstyrelsens IT-miljö, varav många delar som bedömdes vara skyddsvärda, hade gjorts tillgängligt för icke säkerhetskontrollerad personal.

Riskerna med det centraliserade vapenregistret har även uppmärksammats av den moderate riksdagsledamoten Sten Bergheden som mot bakgrund av Rysslands angrepp på Ukraina ställt en skriftlig fråga till justitieminister Morgan Johansson i ämnet:

”Om en fiende får tag i vårt register över landets vapenägare kan de vid en ockupation åka direkt ut till landets vapenägare och kräva in vapnen eller likvidera vapenägaren.

Självklart är detta mycket känslig information som absolut inte får hamna i fel händer”, skriver Sten Bergheden, och avslutar med att ställa frågan till justitie- och inrikesminister Morgan Johansson:

”Har ministern sett till, eller tänker ministern se till, att våra register över landets vapenägare är så säkrade att de inte under några omständigheter kan hamna i fienders händer?”

Ministern svarar

Så här skrev justitieminister Morgan Johansson i sitt svar:

”Polismyndigheten ansvarar för att vidta de säkerhetsåtgärder som krävs för att se till att obehöriga inte kommer åt uppgifter i vapenregistren och för att uppgifterna inte används på ett otillåtet sätt. Jag har fullt förtroende för att Polismyndigheten hanterar registren på ett sätt som uppfyller dessa krav.”

– Jag ville påtala riskerna med de digitaliserade vapenregister som vi har i dag, men jag blev inte mycket tryggare av justitieministerns svar, säger Sten Bergheden till Svensk Jakt, och påpekar att regeringen bär det yttersta ansvaret för landet.

– Det duger inte att bara hänvisa till myndigheterna. Den här regeringen har tidigare visat upp en oerhörd nonchalans och naivitet både när det gäller anställd personal och hur myndigheterna sköter sina uppgifter. Det räcker med att peka på de tio pistoler som försvann från Regeringskansliet eller Transportstyrelseskandalen där uppgifter som både Säpo och Must hemligstämplat låg helt öppna, säger Sten Bergheden (M).

Leif Andersson