Josefin Stridh.

Blicken vandrar sömnigt förbi nyheterna på TV-skärmen och fastnar på en bocktrofé uppe på väggen. Med ett stort leende minns jag tillbaka på sommarens bockpremiär i Torsås i Kalmar län.

Den där kvällen som jag var på väg att ge upp innan jag ens hade satt mig på pass, men som till slut resulterade i något som jag aldrig hade kunnat drömma om.

Första kvällen

Nerverna började göra sig påminda. Det bekanta premiärpirret kändes i hela kroppen och vädret talade för att det kunde bli gott om vilt. Det hade regnat lite lätt och molntäcket hade precis börjat spricka upp.

Klockan började närma sig 19.00 och det var hög tid att ge sig ut. Med mycket möda plockade jag ihop mina jaktkläder och la svärfars gamla Remington över axeln. Jag spatserade ut över gräsmattan för att ge mig ut på kvällens pass, precis sådär graciöst som bara en höggravid kvinna kan.

En lyckad kväll

Passet för dagen var bestämt sedan tidigare. Men väl i bilen behövdes ett samtal till sambon för att diskutera om det verkligen var rätt ställe att sitta på, då det med största sannolikhet skulle bli mitt enda bockpass det året.

Jag hade ingen bra känsla, men efter en stunds övertalande åkte jag dit.

Passet består av två olika torn, ett längs med en större vall, och ett på en smalare bit av vallen som sticker in som en kil i anslutning till grannmarken. Jag hade bestämt mig för att sitta på den smalare biten, eftersom jag hade sett en get med två kid ute på vallen kvällen innan. Solens strålar letade sig igenom de grova ekarna och lyste upp det frodiga gräset framför mig. Kanske skulle detta bli en lyckad kväll trots allt.

På passet en ljummen sensommarkväll. Foto: Josefin Stridh

Nära ge upp

När man jagar nära bebyggelse kan förutsättningarna som bekant förändras ganska snabbt. I cirka tio minuter hann jag sitta innan jag hörde högljudda skratt och lek från huset på andra sidan åkern.

Lite tjurig och bitter som man kan bli med kroppen full av gravidhormoner bestämde jag mig ganska direkt för att ge upp och åka vidare till nästa pass.  Men när jag lämnade gårdsplanen och körde ut på stora vägen skymtade jag något på andra sidan vägen.

Ett hondjur gick stillsamt och betade i kvällssolen. I skogskanten alldeles intill låg en bock med en till synes ganska ståtlig uppsättning horn.

Började locka

Skymningen började närma sig och under morgondagen skulle vi lotta nya pass. Det var alltså nu det gällde om jag överhuvudtaget skulle få chans på den här bocken. Jag vände om och gick ut på den stora delen av åkern. Jag avvaktade en kort stund för att sedan börja locka ganska intensivt med hets och ångestläte. Därefter smög jag vidare längs åkerkanten och fortsatte locka med jämna mellanrum.

Jag fortsatte fram mot öppningen i stenmuren där den smala remsan går in. Geten med sina två kid som jag hade sett kvällen innan gick och betade 50 meter från tornet som jag nu hade tagit sikte på. Vinden var minst sagt varit varierande under kvällen, och det var en chansning att försöka ta sig dit.

På något underligt vis lyckades jag ta mig upp i tornet utan att geten och hennes små anade någonting.

Där stod bocken

Efter en stund gick de sakta vidare in i skogen och jag började återigen locka i hopp om att kanske, kanske intressera bocken jag hade sett. Solen hade nyss gått ner och skymningen var i antågande då jag tyckte att jag skymtade något bakom muren.

Helt plötsligt visade sig bocken i muröppningen. Hjärtat bultade hårt i bröstet och ovissheten gjorde mig alldeles yr. Skulle han fortsätta över till grannmarken?

Det var helt osannolikt, men bocken bytte riktning och började gå rakt mot mig. När han hade kommit innanför muren såg det ut som att han skulle hoppa över densamma mot grannmarken, men så vände han sig om en sista gång och gav mig bredsidan som jag hade väntat på. 30-06:ans snärtiga ljud ekade över vallen och det blev för en stund alldeles tyst.

En guldtrofé och ett minne av en spännande jakt. Foto: Josefin Stridh

En fin trofé

En tår rann sakta ner för min kind, en tår fylld av tacksamhet, vördnad och glädje. En dröm hade gått i uppfyllelse. Drömbocken var fälld, mitt livs första medaljbock.

Så sent som en vecka innan vår lilla dotter kom till världen bestämde jag mig för att åka över till Öland för att få min och sambons troféer bedömda.

Behöver jag säga att jag var Ribes både rundaste och gladaste besökare när trofén mätte in på guld?

Längtar

I skrivande stund är det bara 5 månader kvar till bockjakten. Det känns visserligen som en evighet, men snart är de ljumma härliga augustikvällarna tillbaka. Det känns skönt att tänka på nu när vi sörjer att drevjaktsäsongen är förbi. Men snart skapar vi nya minnen och historier.

Kanske blir det som den här gången, när ingenting blev som man hade tänkt sig, men slutresultatet visar sig bli något man alltid drömt om. Kanske har någon mer av er en envis sambo som tvingar ut oss på ett ruggigt bra pass?

Skitjakt på er!

Josefin Stridh