Niklas Knutsson beskriver sin hund Green som mentalt stabil och fantastiskt lojal. Foto: Thomas B Andersson

Tuffingen som överlever allt

Niklas Knutsson, Västerfärnebo: ”Green är hunden som aldrig viker ner sig. Han har gått på två rejäla nitar, men är ändå lika intresserad av eftersök som han alltid varit. Första händelsen var en januaridag då han blev kraftigt nedkyld vid eftersök på vildsvin. Han stod i en bäck och kunde inte komma upp själv. När jag lyfte upp honom var han så illa däran att han slutade andas. Jag lyckade få liv i hunden genom konstgjord andning och körde i ilfart till djursjukhus. Green repade sig snabbt, men tio månader senare blev han illa stångad av en påskjuten kapital kronhjort under ett ståndskall i en tät röjningsskog. Trots att han normalt brukar hålla bra avstånd till viltet. Skadan gick från bogen upp mot ryggen och var så djup att det var mycket nära avlivning. Efter en flera månader lång rehabilitering är Green nu i princip helt återställd. Han har allt en eftersökshund ska ha: han är spårnoga, samarbetsvillig, har starkt psyke och förmåga att ställa skadat vilt. Jag uppskattar honom oerhört som kamrat och arbetskompis.”

Finnspetsen Rippo väckte Linnea Aronssons intresse för trädskällarjakt. Foto: Ellen Nordström

Jaktambassadören

Linnea Aronsson, Ramsele: ”För mig är Rippo den kompletta trädskällaren. Han är duktig på att hitta fågel i skogen och har ett ovanligt grovt skall för att vara finnspets. Det gör att han hörs bra när det blir ståndskall. Jag har känt honom i fem år nu och i dag tyr han sig nästan mer till mig än till min sambo som är Rippos egentliga ägare. För mig som ursprungligen kommer från Bohuslän är trädskällarjakt något exotiskt. Tack vare Rippo har jag blivit jätteförtjust i den jakten. Jag gillar frihetskänslan och samarbetet med hunden i skogen. Som familjehund är Rippo rolig och alltid pigg på att hitta på olika saker. Han är snäll mot andra människor och hundar.”

Christin Knudsen med åttaåriga strävhårstaxen Prim. Christin beskriver taxjakten på rådjur som djurvänlig för alla ­inblandade. Foto: Thomas B Andersson

En riktigt rolig jaktkompis

Christin Knudsen, Rörsby: ”Min favoritjakt är rådjursjakt med drivande tax. Jag har hållit på med taxar i hela mitt liv – om någon skulle ta blodprov på mig så kommer det nog ut taxblod ur ådrorna! Jag gillar Prim för att hon är en så snäll, gladlynt och lydig tik. Samtidigt som skallet är hörbart och har nyanser så man hör vad hon håller på med, till exempel hur nära rådjuret hon är. Prim är också jättelätt att kalla in – även under fullt drev. Själv gör jag det genom att kula, lockropet man använde förr för att locka in korna till fäboden. Jag är jätteglad för att rådjursjakten med långsamdrivande hundar börjat komma tillbaka mer och mer de senaste åren. Prim och jag har haft många vansinnigt roliga jakter ihop.”

Tony Carlborg kommer aldrig att glömma sin första gråhund Ville. Foto: Privat

Cirkushunden

Tony Carlborg, Smedjebacken: ”Min första gråhund Ville var en fantastisk hund. Man talar om att man ska jaga in sin hund, men Ville var den som lärde mig mest – till exempel vilken terräng älgarna står i vid olika årstider. När han kom tillbaka efter en söktur och dök upp långt borta på andra sidan ett hygge kunde jag lätt styra det fortsatta söket bara genom att peka åt vilket håll han skulle fortsätta. Som individ var hunden otroligt följsam, klok och lydig. Mina jaktkompisar kallade honom för cirkushunden för att han var så lydig och inte gjorde något innan han fått kommando. Med familj och barn var han hur tålig och snäll som helst. Tyvärr är han inte längre i livet. Jag har haft flera fina gråhundar, men Ville har en speciell plats i mitt hjärta.”

Wachteln Rex lever i sin egen värld när han inte jagar – och påminner då lite om Nalle Puh. Här med husse Henrik Wiklund. Foto: Privat

Outröttlig Nalle Puh

Henrik Wiklund, Eskilstuna: ”Som jakthund är min wachtel Rex helt outtröttlig. Om jag bara förklarar tydligt för honom vad han ska göra – apportering, eftersök eller drivande jakt – så gör han det med full energi. Jag uppskattar mycket att han är så lättlärd och lättjobbad. När vi inte jagar lever han i sin egen bubbla. Går gärna undan och lägger sig själv någonstans eller knallar runt och undersöker något. Jag brukar säga att Rex blev gubbe redan i unga år; kunde han skulle han säkert sitta någonstans och röka pipa! Som vildsvinshund är han klok och försiktig och har aldrig blivit skadad. Han håller sig hela tiden 5–10 meter från vildsvinen och behöver inte bära någon skyddsväst.”

Niklas Fagerström har en speciell och nära relation till sin jaktlabrador Oban. Foto: Thomas B Andersson

En labbe med talang

Niklas Fagerström, Oskarström: ”Oban är min första jaktlabbe. Vår relation är speciell. Allting kommer så naturligt för honom, jag har aldrig behövt träna honom särskilt mycket. Något jag uppskattar eftersom jag själv inte är någon träningsnarkoman. Redan när Oban var unghund förstod vi att han var en naturbegåvning. Minns vid ett tillfälle när flera mer erfarna ekipage försökte göra en apport ute på en ö i en damm. Alla misslyckades, men när jag skickade ut Oban klarade han apporteringen på första försöket – helt otränad! Ibland om jag är lite irriterad i en besvärlig situation kan Oban titta på mig som om han ville säga: Ta det nu lugnt bara, vi fixar det här!”

Amiral kan få den oroligaste rapphönskull att trycka. Foto: Thomas B Andersson

Energiknippet

Stefan Hellström, Halla: ”Amiral är extremt livlig och bångstyrig. Innan jakten startar kan han vara hur jobbig som helst med att dra i koppel, skälla på folk och leva rövare. Ibland undrar man hur länge man ska orka. Men så fort det blir jakt fungerar han fantastiskt. Jag har aldrig sett maken till stående fågelhund, och då har jag ändå ganska lång erfarenhet av fågeljakt. Amiral har en enorm fart och förmåga att söka och hitta fågel i samarbete med mig. Samtidigt är han finstämd i fågelarbetet, han kan få den oroligaste rapphönskull att ligga kvar och trycka tills skytten kommit fram. Amiral är helt enkelt en otrolig jakthund!”

Thomas B Andersson