Det är Svenska Dagbladet-journalisterna Jani Pirttisalo Sallinen och Mathias Ståhle som i boken Vapensmederna – männen som beväpnar Sveriges kriminella gått igenom varifrån de kriminella får sina vapen.
I boken tar författarna upp ett antal exempel på vad man kallar vapensmeder, personer som ägnat sig åt illegal vapenhantering och/eller försäljning av illegala vapen.
Det är bland annat ”Skånenätverket” med ”Patrik”, ”Tariq” och ”Milos”. Det är ”Lars” från Skåne och ”Roger” från Mellansverige, ”Mikko” i Åkers styckebruk samt ”Niklas” i Krylbo och ”Filip” från Blekinge.

Tungt kriminella

När det gäller ”Patrik” i Skåne har han haft licens på jaktvapen, men när polisen upptäckte att han umgicks med tungt kriminella som ”Tariq” och ”Milos” drogs hans vapenlicenser in.
Det samma gäller ”Filip” i Blekinge som också haft licenser för jaktvapen, men som 2008 fick dessa indragna. Polisen hade upptäckt att ”Filip” varit aktiv i det nazistiska NSF, Nationalsocialistisk front, där han begått sprängdåd och senare förekommit i MC-gängmiljöer.
Hösten 2019 dömdes ”Filip” till fyra år och sex månaders fängelse för grovt narkotikabrott och förberedelse till grovt vapenbrott.
Vapenbrottet bestod i att han försökt bygga tio kopior av försvarets gamla k-pist, Carl-Gustaf modell m/45.
Man kan säga att de här exemplen visar att dagens licenssystem för vem som har rätt att inneha vapen i huvudsak har fungerat bra. Om det uppdagas att en person är olämplig att inneha vapen så dras vapenlicensen in.
Undantaget är ”Lars” från Skåne, som hade licens för en tävlingspistol i kaliber .22 samtidigt som han ägnade sig åt att bygga om startpistoler till skarpa vapen.
Men den största skandalen är tveklöst att den tungt kriminelle ”Niklas” i Krylbo, som inte bara hade licens för jaktvapen – han hade dessutom fått vapenhandlartillstånd från polisen.
Mer om detta senare.

Han hade försökt bygga tio kopior av försvarets gamla k-pist, Carl-Gustaf modell m/45.

Insmugglade och ombyggda vapen

När detta skrivs har det inträffat fyra skottlossningar enbart i Stockholmsområdet det senaste dygnet. Men i stort sett inga av de vapen som i dag används i den kriminella världen är jaktvapen. De flesta vapen har smugglats in till Sverige, med undantag för ”Niklas” vapenaffärer som vi ska återkomma till senare. Det har framför allt rört sig om insmugglade automatvapen från det forna Jugoslavien eller från Slovakien.
En annan stor grupp vapen är start- och gaspistoler, som är licenspliktiga i Sverige, men som smugglas in och byggs om till fungerande skjutvapen.
När det gäller insmugglingen av militära automatvapen har det så kallade Skånenätverket med ”Patrik”, ”Tariq” och ”Milos” haft en framträdande roll.
”Patrik” kommer från relativt välordnade förhållanden medan ”Tariq” har en bakgrund i en av Malmös välkända kriminella släkter med ursprung i Mellanöstern.
De tre som ingick i Skånenätverket ägnade sig åt att åka till Balkan och Slovakien där de köpte ”Skorpioner”, en slags kulsprutepistol från forna Östeuropa, samt licenstillverkade kopior av den klassiska AK-47, Kalasjnikov.
Enligt författarna till boken Vapensmederna har de tre männen köpt sammanlagt 108 ”Skorpioner”.
Bara Patrik och Milos har tillsammans köpt minst 236 vapen utomlands.
Enligt författarna rör det sig om vad man kallar ”deaktiverade” militära vapen.
Det betyder att två metallstift svetsas fast i vapnets pipa.
Ett i främre änden på pipan och ett i bakre delen så att det inte går att mata in en patron i patronläget.
Däremot är hela mekanismen intakt, vilken betyder att det bara är att avlägsna de båda stiften – så har man ett fullt fungerande militärt automatvapen.
Vapen från Skånenätverket har enligt författarna hittats i kriminella kretsar på ett 40-tal platser runt om i Norden, från danska Själland till Ångermanland.
Skånenätverket har även smugglat in ”deaktiverade” Glockpistoler från Österrike och Slovakien.

Vapen från Skånenätverket har enligt författarna hittats i kriminella kretsar på ett 40-tal platser runt om i Norden

Krylbofallet – en skandal

Det mest skrämmande fallet som behandlas i boken är fallet med ”Niklas” i Krylbo som blev ”vapenhandlare” genom en gigantisk fadäs av polisen i Dalarna.
Inte nog med att ”Niklas” sedan tidigare hade licens för jaktvapen, 2015 fick han dessutom ett så kallat vapenhandlartillstånd från polisen vilket gjorde han kunde börja handla med vapen helt legalt.
Detta utnyttjade han genom att beställa hem främst Glockpistoler som han sedan lät vandra vidare till kriminella.
Trots otaliga påstötningar både från allmänheten och från poliser om att allt inte stod rätt till med verksamheten vägrade polisledningen göra någonting.
Till slut gick det dock inte längre utan polisen slog till med insatsstyrkan mot ”Niklas” hem.

Möjligt tack vare vapenhandlartillstånd

Vid tillslaget den 4 december 2018 hittade polisen hos ”vapenhandlaren” bland annat ett hekto amfetamin, en del marijuana, ett 30-tal gevär samt elva pistoler som låg huller om buller i mannens hus.
Dessutom två skarpa handgranater från forna Jugoslavien samt ”…två pappkartonger med dynamit-tillräckligt för att ödelägga ett bostadskvarter”.
Bara det senaste året hade ”Niklas” köpt ett 80-tal pistoler från ett företag i Nacka, pistoler som sedan ”vandrat vidare” utan att sätta några som helst spår i den vapenbok som alla vapenhandlare är skyldiga att föra.
I vapenboken ska alla vapen som hanterats skrivas in med uppgifter om varifrån de kommer och vem de sålts till samt vapennummer.
Nästan ingenting av detta fanns i ”Niklas” vapenbok.
När polisen gått igenom mannens affärer visade det sig att det fattades 317 vapen från de senaste två åren. Vapnen hade köpts från sammanlagt 14 olika vapenbutiker och sedan olagligt sålts vidare.
Detta var möjligt på grund av att han fått vapenhandlartillstånd från polisen.

När polisen gått igenom mannens affärer visade det sig att det fattades 317 vapen från de senaste två åren.

Åkers styckebruk

Ett annat exempel som författarna tar upp är ”Mikko” som hyr en lada utanför Åkers styckebruk i Södermanland. I ladan ägnar han sig åt att tillsammans med sju vänner bygga om start- och gaspistoler till fungerande vapen.
De licenspliktiga pistolerna som man bygger om har man tidigare smugglat in från bland annat Baltikum.
Vapentillverkningen utanför Åkers styckebruk hade hållit på i flera år när Mikko greps och dömdes till två år och fyra månaders fängelse.
En av pistolerna från Åkers styckebruk har kunnat knytas till ett mord i Rinkeby då en 17-åring sköt en man inne på en pizzeria.

Tvåbarnspappan ”Lars” i Skåne hade licens för jaktvapen, men det var inte den sortens vapen han handlade med.
Polisen kom honom på spåren i en stor internationell polisinsats mot illegala vapen då det visade sig att han köpt 98 turkiska gaspistoler över nätet från ett företag i Bulgarien.
Pistolerna byggde han sedan om till fungerande vapen.
”Att det inte var jägare eller lagliga vapenägare som köpte Lars vapen i slutändan framgår av en skottlossning i Västerås som inträffade ett halvår efter razzian mot hans gård”, skriver författarna i boken.
Vapnen från ”Lars” har senare dykt upp hos kriminella i Västerås, Malmö, Göteborg, Örebro Uppsala.
Mannen dömdes sedermera till ett år och tre månaders fängelse för vapenbrott och grov smuggling.

Byggde halvautomat

Ett annat exempel som tas upp i boken Vapensmederna är ”Roger”, som ägnade sig åt att sälja handladdad ammunition via Alphabay på darknet, en ljusskygg del av internet.
Mannen levde ett vanligt liv och bodde med familj i radhus i en större stad i Mellansverige. Bortsett från att sälja handladdad ammunition till kunder runt om i Europa hade ”Roger” även beställt delar på nätet och på så vis kunnat plocka ihop en AR-15, ett halvautomatiskt vapen.
På samma vis hade han lyckats köpa delar till ett M16, den militära förlagan till AR-15. M16 är ett amerikanskt automatvapen, bland annat känt från Vietnamkriget.
”Roger” hade också byggt om en startpistol till ett skarpt vapen. Legalt hade mannen licens för en tävlingspistol av märket Sig Sauer i kaliber .22.

Mycket svag koppling till jakt

Exemplen som tas upp i boken är intressanta, men författarna tycks ha något dimmiga begrepp om vad skytte och i synnerhet jakt handlar om.
Genom deras fingerade vapenköpare ”Jens Nielsen” vill de båda journalisterna prova om det går att köpa ett jättelikt trummagasin till den Glockpistol de påstår sig ha. Ett fullmatat rullmagasin som hänger under pistolen kan innehålla upp till 50 skott.
Författarna skriver att då ”… blir vapnet så tungt att det knappt går att sikta med” och vidare att ”För en sportskytt eller jägare finns det inga som helst praktiskt användningsområden för ett så stort magasin.”
Nej, det gör det ju inte. Särskilt som det över huvud taget inte jagas med Glockpistoler – vare sig med originalmagasin eller med ett jättelikt 50-skottsmagasin.
På ett annat ställe i boken skriver man följande om ”Niklas” i Krylbo.
”När vapenhandlartillståndet inte räckte till utnyttjade Niklas sin ställning som jägare för att skaffa ännu fler vapen.
– Han sökte privat licens för en Glockpistol och uppgav att han skulle använda den som eftersöksjägare. Men han var ju inte eftersöksjägare även om han hade vanlig jaktlicens, minns en polisanställd som jobbade i länet.”
Nej, inte heller till eftersök används Glockpistoler.
Sådana här lite märkliga påståenden dyker hela tiden upp i boken.
Antagligen för att understödja tesen som författarna driver, nämligen att det finns en koppling mellan legal och illegal vapenhantering, och att det flyter vapen från legala jägare och skyttar till den kriminella världen – den så kallade läckageteorin.

Ett enda fall driver tesen

Man skriver bland annat om ”Niklas” med vapenhandlartillståndet i Krylbo som köpt minst 80 pistoler under det senaste året:
”Om de också hamnat på svarta marknaden skulle det slå hål på en urgammal svensk myt: att lagliga jakt- och sportskyttevapen nästan aldrig hamnar i händerna på kriminella.”
Det är alltså med utgångspunkt från ett fall, nämligen den tungt kriminelle ”Niklas”, som Dalapolisen gav vapenhandlartillstånd, som författarna driver tesen om ett samband mellan legal och illegal vapenhantering.
Som journalist hör det till yrket, varje gång man tar sig an ett material, att tränga in i och beskriva ett skeende så att man har en vinkel, en hypotes gällande vad det hela handlar om – och vart arbetet ska leda.
Arbetshypotesen är viktig för att stämma av emot under arbetets gång och för att texten ska bli läsvänlig.
Men om det under resans gång visar sig att den första hypotesen inte håller, så måste man vara beredd att byta arbetshypotes. Det kan vara smärtsamt när man upptäcker att kartan och verkligheten inte stämmer överens. Men när det står klart måste man kunna göra sig av med den felaktiga kartan och i stället följa terrängen.
Författarna till Vapensmederna – männen som beväpnar Sveriges kriminella gör sig tyvärr inte av med sin ursprungliga tes, utan kör bara på trots att bevisen som skulle stödja tesen saknas.
Det är synd, för boken är annars läsvärd och ger en intressant inblick i den kriminella världen som finns runt omkring oss.

Digitalt register saknas

Författarna driver även tesen att alla delar till ett vapen borde vara licenspliktiga – utan att de riktigt förstår vad det skulle innebära.
Så här skriver man när man intervjuar ”Torkel”, en av ägarna till en av Stockholms vapenbutiker.
”Men om rekylfjädrar, korn och sikten gjordes licenspliktiga?
– Då skulle du inte ens kunna ha en fjäder i din kulspetspenna och skriva dina reportage, säger Torkel, och fortsätter:
– Pennan innehåller också en fjäder.”
På en punkt har författarna dock en poäng: det faktum att det inte finns något centralt register över företagen med vapenhandlartillstånd i Sverige.
För att kontrollera företagens vapenböcker måste polisen rent fysiskt ta sig till butiken, något som förefaller mycket märkligt i dessa digitaliserade tider.
Men om det som presenteras i Vapensmederna – männen som beväpnar Sveriges kriminella är beviset för kopplingen mellan den kriminella världen och landets 300.000 jägare och 100.000 sportskyttar, då är det bara att lyfta på hatten och säga: Grattis, alla legala vapenägare!
Ni sköter er fantastiskt bra!

Leif Andersson