Den 21 augusti började hundjakten med bland annat licensjakten på björn i norra Sverige, samt i björnlänen i Mellansverige.
Länsstyrelserna har i samråd med viltförvaltningsdelegationerna i de olika länen beslutat om årets uttag i förvaltningen. Allt för att hålla björnstammen på en förhoppningsvis rimlig nivå.
Förvaltningen går ut på att säkerställa att björnstammen inte sjunker under en nivå som gör den hotad. Den ska också säkerställa att den inte blir för stor och hotar rennäring, fäbodbruk, tamdjurshållare samt inte överskrider numerärer som gör att björnarna tvingas in i bebyggelse för sitt födosök.

Orsakar problem

Allt detta förstår och accepterar vi som bor på landsbygden och lever med naturen in på knutarna. Vi vet, att blir en population av rovdjur för stor orsakar den problem i den biotop där den befinner sig.
Rovdjuren får problem i sitt födosök när allt för många andra artfränder och även övriga rovdjur konkurrerar om födan. Därför nödgas den närma sig civilisationen för att mätta sin hunger.
Detta gäller såklart även de andra stora rovdjuren såsom varg och järv samt lodjur. Har man då samtliga dessa arter i samma område blir naturligtvis problemen än mer prekära och kräver en ännu mer omsorgsfull förvaltning.

Björnjaktbeslut överklagat i Norrbotten

Som ett brev

Men, när den tänkta avskjutningen har bestämts med hänsyn till målen i förvaltningsplanerna kommer de som ett brev på posten – överklagandena.
Den ena organisationen efter den andra överklagar om inte all tänkbar jakt, så delar av de beslut som fattats av länsstyrelserna.
Den ena organisationen efter den andra hävdar att samtliga rovdjur är i det närmaste utrotade. Och är de inte utplånade så är de inavlade och redo för att endera utplåna sig själva genom sina sjukdomar, eller också har i stort sett vartenda rovdjur tjuvjagats ihjäl.
Dessa ständigt återkommande påståenden är imponerande dåligt underbyggda när samtliga parametrar visar på ständigt växande rovdjurspopulationer. Något som har påvisats i samtliga spillningsinventeringar som genomförts hittills.

Höga löner

En del av de organisationer som beviljats talerätt i rovdjursfrågor är vinstdrivande med höga löner till sina chefer och har som system att i kampanjer äska pengar av allmänheten via köpt reklam och gulliga djurungar på foton i tidningar och andra reklamplatser.
Andra organisationer drivs av hat. Hat mot jägare, hat mot landsbygdsbefolkning som råkar ha ett jaktintresse eller sin inkomst baserad på lantbruk och djurhållning.
Nu måste vi fråga oss om dessa överklagandeorganisationer (organisationerna baserar uppenbart sitt berättigande på att ha det som enda uppgift i sin näringsverksamhet) egentligen ska ha talerätt i dessa frågor.

För sin existens

Man har ingen som helst koppling till de näringar som drabbas när rovdjuren blir för många. Man har ingen lokal närvaro eller är sakägare i frågorna.
Det enda man har är känsloanspelningar. Känslor som ska förmedlas till bidragsgivare via reklamkampanjer och inbringa större medel till sina anställda och chefer.
Tacka tusan för att man måste överklaga precis allt som går att överklaga! Hur ska man annars berättiga sin existens?

Okunnigheten lyser

Utöver det de föreningar, eller i vissa fall Facebookgrupper, som drivs av jakt–, lantbruks- och rennäringshat. Där lyser okunnighet som en ledstjärna genom samtliga deras kampanjer och Facebookinlägg. Ivrigt påhejade och ofta skapade av deras egna företrädare.
Vi måste fråga oss: Ska dessa organisationer få fortsätta att ha denna möjlighet att obstruera en sund viltförvaltning?
Ska man utan lokal förankring och utan annat än känsloyttringar kunna fortsätta att förstöra och ständigt kosta samhället miljontals kronor i domstolskostnader?
Bör man inte med jämna mellanrum, om inte årligen så nära nog, ompröva organisationernas rätt att överklaga allt som beslutas?

Måste få ett slut

Vid en direkt fråga till en av dessa grupper om man någonsin, någon gång, låtit bli att överklaga en skyddsjakt på lodjur fick jag inget svar. Man kunde inte påvisa en enda gång man inte överklagat. Jo, en gång hade man inte överklagat ett avslag på ett överklagande. Det var det närmaste man kunde åstadkomma ett svar på min fråga.
Dessa ständiga obstruerande överklaganden måste få ett slut, endera genom att organisationerna som åsyftas årligen granskas i sin seriositet.
Eller genom en lagändring som säkerställer att de brukande sätts i första rummet och får möjlighet att kunna fortsätta att försörja sig, även på landsbygden.

Bengt Stor
Styrelseledamot
På uppdrag av Rättviks jaktvårdskrets styrelse

Björnjaktbeslut överklagas av jaktmotståndare