Eftersom den jaktliga kompetensen finns ute i länsföreningar och kretsar är detta en farlig utveckling. Risken är att meningslösa projekt sjösätts, pengar slösas bort och att medlemmarna känner sig överkörda.

Ett utmärkt exempel på vad enskilda medlemmar, kretsar och länsföreningar kan uträtta är fjälljakten.

Utopisk tanke

Reformen föddes i Sitojaurestugan i slutet på 1980-talet. Ett par förbundsmedlemmar satt inblåsta och började skissa på ett förslag om hur man under ordnade former kunde öppna fjällen för svenska jägare. De fick stöd av Bo Thelander, riksjaktvårdskonsulent.

På den tiden var tanken djärv, närmast utopisk och från början var alla emot. Alla! Men genom sammanhållning och hård kamp fördes frågan stadigt framåt.

Toresson fick ge sig

Slutstriden i Jägareförbundet skedde i förbundsstyrelsen där ordföranden Bo Toresson envist kämpade emot. Till sist slog Per Dahlberg, Arjeplog, näven i bordet och sa: ”Det är så här vi ska ha det”.

Toresson lämnade rummet och därmed var saken klar.

Under ett par år fick svenska jägare en fantastiskt fin fjälljakt, men ganska snart började villkoren försämras.

Torsten Nilsson, i dag ordförande i Jägareförbundet Uppsala län, har under sin tid på länsstyrelsen i Norrbotten administrerat delar av detta. Och nyligen såg K G Abramssons parti (S) till att vi förlorade vinterjakten på ripa.

Den kom visserligen tillbaka. Men hur?

Gräsrötterna fixade det

Jo, återigen var det medlemmarna, gräsrötterna, som fixade detta. Inte K G Abramsson, Torsten Nilsson, eller förbundsledningen.

Av det jag läst i Svensk Jakts rapportering kring stämman är det endast Henry Stenson som tagit gräsrötternas sak på allvar.

Nu talas det som vanligt i sådana här sammanhang om försoning, att lyssna in och läka såren. I praktiken att baka in surdegen och fortsätta?

Detta kan inte få ske förrän K G Abramsson, Torsten Nilsson och Johan Lundberg besvarat frågan alla medlemmar ställer: Vad är det för fel på Henry Sténson?

Kjell Brännström

Medlem i Råneå jaktvårdskrets, Norrbotten