Över Råmossen vilar ett lätt dis. Där på Peters hygge gick en fyrataggare två dagar tidigare. Den gick och nosade efter en sen brunstig älgko. Älgarna har klövar att förflytta sig med. Det kan bli långa sträckor på ett par dagar. Men området är relativ rikt på älg, och de trivs på våra marker. Det kan bero på hur avskjutningen under årens lopp har skötts. Det är märkligt att tänka på hur litet det behövs för att hålla sig med en god viltstam. Jag kommer ihåg min första älg, en liten pinntjur. Den kunde inte väga mycket. Det var innan älgstammen växte till på riktigt. Då skulle älgarna helst väga ett par hundra kilo slaktvikt innan det var värt att höja älgstudsaren, enligt de gamla jägarna.  Det var helt förkastligt med tanke på stammens fortbestånd.

Nu sitter jägarna på pass längs Limpo vägen. Egentligen går det nästan bara att komma fram med traktor längs den. Väg är för mycket sagt. Passkedjan skär av området. Med några gubbar vid Råmossliden brukar det i de flesta fall lyckas.

De första skallen kommer trevande, men det dröjer inte länge innan Anders röst i jaktradion bekräftar att hunden har stånd lite längre bort. Vinden ligger på från fel håll. Det är svårt att höra. Hur som helst. Älgjakt är väntan. En stilla tystnad lägrar sig över skogen. Tidigare hördes några orrar ”vyssja” ute på Råmossen men nu har de tystnat. Morgonen är för långt framskriden. Orren ser ut att vara på tillväxt men tjäder är det ont om. De som minns tjäderns kronår i de här markerna ställer sig ofta frågan – varför? Åtminstone är det inte jaktens fel. Tidigare jägargestalter sköt ofta tjäder på spel utan att stammen minskade. Men det var en dödssynd att skjuta hönor. De skötte om artens fortbestånd.

Diset över myren lättar. Timmarna rider iväg. En blek sol lyser. Den värmer ännu så här års och egentligen är det skönt att sitta på pass. Ibland knastrar det till i jaktradion. En försiktig undran?

”Diset över myren lättar. Timmarna rider iväg. En blek sol lyser.”

”Ännu har älghunden ståndskall, inne i en tätning. Det är för tätt att skjuta. Vita ben som skymtar mellan träden. Det är flera älgar som hunden har framför sig.” Anders ger rapport.

Efter en dryg halvtimme hörs skallet tydligt. Det har förflyttat sig närmare. Spänningen stiger. Rösterna i jaktradion tystnar. Alla sitter på helspänn.

Från Kovjoki-hållet hörs ett klingande stövardrev. I söder ett skott. Där på andra sidan ån har vi de senaste åren stött på björnspår.

Jag sitter och betraktar omgivningen. Ungskogen har växt kraftigt de senaste åren. Det kan bli snabba skott.

Händelserna växlar från gång till annan, från år till år. Vem minns inte kalven som Mikael sköt just på det här passet. Det var Gustavs hund Elvis som skötte taktpinnen den gången. Till en början kom ko och kalv med fart rakt genom skyttelinjen, över Hermelinsmossen, ån – och försvann långt utanför jaktområdet. Där slutade den jakten, trodde vi. Alla hade samlats kring brasan vid ”korkeken”. Pratet och timmarna gick. Det var sig likt. Naturligvis var det tidigare älgjakter, skottillfällen och skjutna älgar som det handlade om. Elden gav en skön värme.

Gustav och Per-Erik hade följt med hundens förehavanden. Efter en lång väntan hördes en röst i jaktradion.

”Drevet har vänt och älgarna är på väg tillbaka!”

Det blev snabbt uppbrott. Ingenting är givet på förhand när det gäller jakt. Det har vi fått uppleva många gånger. Alla kom till sina pass i tid, strax innan hundskall hördes från ån, där älgarna hade stannat. Några minuter senare kom skottet. Mikael satt på rätta stället.

Tankens väg bryts plötsligt av en stor stillhet. Hunden har tystnat. Det tydde på att älgarna hade lämnat ståndet.

Plötsligt är skogen levande. Myrens färg skiftar i rött och gult. Ögonens pupiller vidgas. Varje rörelse noteras. Solens blänk i en kolsvart vattengrop, likt ett dallrande eko av älghundens skall, som inte hörs längre. En sinnesnärvaro i nuet med erfarenhetens många lyckosamma avslut i minnet, eller misslyckanden. Dagen ruvar ännu i ovisshet.

”Plötsligt är skogen levande. Myrens färg skiftar i rött och gult. Ögonens pupiller vidgas.”

Plötsligt hörs ett svagt prassel av steg. Greppet om älgstudsaren hårdnar. Längs med skyttelinjen kommer ko med två kalvar i Råmossliden. En bit efter, älghunden i sakta trav. Halvvägs sänks älgstudsaren. Det är för långt håll, och orent. Skogen har vuxit tät mot myren. Det känns ändå förnöjsamt att följa dem med blicken. Det är flyt i stegen, nästan ljudlöst. Vi har passkyttar längre fram. Närmare skogsbilvägen, ett generalpass. Nu känns vinden i nacken och vittringen av skyttarna har brett ut sig.

Det dröjer inte många minuter innan smällen kommer. Skottet rullar bort över skogen med ett dovt eko.

Höstdagens klara ljus. Färgernas skiftning. Ekot av skottet från älgstudsaren har förtonat i fjärran. Jag känner hur allt glider in i medvetandet.

I det som har med skogen och naturen att göra finns ett stänk av mystik Något som är höjt över allt annat.

Tankfull växlar jag ur patronerna. Knyter fast ryggsäcken och vandrar sakta mot skottplatsen.

Helge Englund