I en promemoria – Utfodring av vilt – som skickats ut till myndigheter och organisationer för synpunkter beskriver regeringen vilka ändringar man vill genomföra i jaktlagen för att begränsa utfodringen av vilt.

Sammanfattningsvis innebär förslaget att länsstyrelsen ska kunna förbjuda utfodring för att minska risken för trafikolyckor eller för att viltet orsakar allvarliga skador i jord- och skogsbruk.

Ett sådant förbud ska avse ett begränsat område och gälla för en begränsad tid. Länsstyrelsen ska också se till att förbudet följs, och får möjlighet att utdöma vite till den som inte sköter sig.

En jägare eller markägare som ogillar ett förbud ska kunna överklaga till förvaltningsrätt.

Redan 1 juli 2021 ska de ändringar i jaktlagen som gör det möjligt att förbjuda utfodring vara genomförda.

Tillåtet med saltsten

Regeringen medger i promemorian att sambandet mellan utfodring och stora viltstammar inte är alldeles självklart. Avslutningsvis framhåller man emellertid en lång rad positiva effekter som man förväntar sig av lagändringen.

I kritiken som framfördes mot det förra förslaget, det som avvisades av riksdagen, påtalades att det var för generellt, och att det till exempel skulle bli förbjudet för jägaren att stödja viltet med att sätta ut saltstenar.

Foto: Bernt Karlsson

Nu skriver man att just det, saltstenar och anläggande av viltåkrar, inte ska vara förbjudet, och vill genom ändringar i jaktförordningen begränsa länsstyrelsernas rätt att förbjuda sådan utfodring.

Ett långt resonemang ägnas åt gränsdragningar. Vad är stödjande utfodring, vad är avledande utfodring och vad är åtling? Vad gäller åtling, som man ser som en viktig metod vid vildsvinsjakten, får Naturvårdsverket ett särskilt uppdrag att ta fram föreskrifter för hur en åtel ska vara beskaffad för att inte omfattas av förbud.

Förtydligande krävs

På Svenska Jägareförbundet, där man var mycket kritisk till det förra förslaget om förbud mot utfodring, ska man före den 1 februari nästa år yttra sig över förslagen i regeringens pm.

Biträdande riksjaktvårdskonsulent Anders Nilsson bedömer att det nya förslaget inte får samma långtgående negativa effekter som det som avvisades av riksdagen 2016. Men att det finns skrivningar som måste förtydligas och utvecklas står klart.

– En reflektion jag gör är att inte länsstyrelsernas viltförvaltningsdelegationer nämns med ett ord i promemorian. Om länsstyrelserna ska kunna utfärda sådana här förbud är det självklart att delegationerna måste ha ett stort inflytande, säger Anders Nilsson.

Ingen framförhållning

I förslaget står heller inget om den framförhållning som kommer att krävas när ett förbud utfärdas.

Anders Nilsson.

– En jägare eller markägare som anlagt en utfodringsplats med spannmål eller kört ut en ensilagebal till rådjuren måste rimligtvis få tid på sig för att kunna avbryta utfodringen, säger Anders Nilsson.

Han ser också med en viss förundran på alla de positiva effekter som regeringen förväntar sig att deras lagändring ska innebära.

– Jag tror inte att det kommer att lösa några problem. I mycket handlar det om psykologi. De som har problem med viltskador och känner stark frustration när de ser grannen ägna sig åt omfattande utfodring, kan lugnas med ett förbud.

Lag på lag

Enligt Anders Nilsson finns en uppenbar risk för att ett förbud att utfodra på en plats kan bli direkt kontraproduktivt.

– Till exempel kan ett förbud att utfodra dovvilt leda till en ökad skadebild när hjortarna i stället för att stå och tugga i en ensilagebal hämtar sin föda i den höstsådda grödan.

Han ifrågasätter också varför inte den lagstiftning som redan finns för att komma till rätta med avarterna inte används.

– Att köra ut bil och släp med sockerbetor till viltet som sedan ligger och ruttnar på en utfodringsplats är ju inte tillåtet i dag heller. Det måste vara bättre att tillämpa de lagar som redan finns, än att lägga lag på lag i tron att det ska få bukt med problemet, säger Anders Nilsson.