Hans blick vilar i fjärran och den vita stärkta kragen sticker upp ur lodenrocken. Vid höften hänger hans jaktväska med fällt byte.

Bredvid sitter en jaktkamrat som är fullt koncentrerad med att försöka låtsasfylla sin brännvinsmugg. Även han har ett jakthorn inkört under armen och i armvecket ligger en hanbössa, kanske är det en Husqvarna modell 15 eller 16.

Vid den sittande jägarens höga snörkängor ligger ännu en orrhöna. Den enda som tycks vara koncentrerad på fotografen är den lilla beagleliknande hunden som vädjande stirrar in i kameran.

”Det var till ljudet av dånande ångmaskiner och industrislammer, och musik dirigerad av byråkratins viftande penna, som denna klass danades.”

Bilden fångar den dåtida borgerliga jaktens alla element och attribut. De är hela och rena och ekiperade i tyskt jaktmode.

Bilden är bemängd med alla sorters prylar och pinaler som ska förstärka herrarnas känsla för jakten. Det finns något närmast parodiskt i den välarrangerade bilden.

Under 1800-talet mejslades en ny sorts borgerlighet fram. Det var till ljudet av dånande ångmaskiner och industrislammer, och musik dirigerad av byråkratins viftande penna, som denna klass danades.

Det var fabriksägare, tjänstemän, handelsmän och akademiker och andra människor som gjort sig en förmögenhet på det moderna industrisamhällets framväxt.
Deras inflytande låg i pennans och pengarnas makt och inte, som i den äldre borgerlighetens, skråhantverk och nedärva privilegier.

Denna nya samhällsklass hade det förvisso gott ställt, men saknade en verklig hemvist och identitet. Vad skulle denna nya borgerliga identitet byggas på i en tid då den gamla världens ordning luckrades upp och offrades på kapitalismens och industrisamhällets altare?

”En ansenlig skara sökte sig till naturromantiken och tänkte sig att det var där, i den otämjda naturen, som mänskligheten skulle hämta sin urkraft.”

Många sökte sig till så ursprungliga värden som möjligt, de letade bland böndernas majstänger och firanden, andra i nationens fornstora dagar eller i litteraturen och diktningen.

En ansenlig skara sökte sig till naturromantiken och tänkte sig att det var där, i den otämjda naturen, som mänskligheten skulle hämta sin urkraft. Denna naturvurm förde med sig ett nytt sätt att se på naturen, att den hade ett egenvärde som var värt att värna.

I denna veva var det många som började intressera sig för jakten som traditionellt varit ett nöje för landsbygdens befolkning, hög som låg.

Många inom borgerligheten såg kittlande på jakten och sökte sig ut för att få ta del av naturens frukter – men också av jaktens primitiva kraft. Steget för många var inte långt, i ett land där de flesta städer var relativt små och gränserna mellan stad och land var oklara.

”Landsbygdens jägare nedärvde sin kunskap och lärde sig handgripligen genom praktisk erfarenhet, de var inte tilltänkta som mottagare för dessa böcker.”

Bildningen stod högt i kurs hos denna samhällsklass, varför det vid tiden släpptes mängder med ny jaktlitteratur. Det var handböcker som skulle hjälpa stadsbon att med läsandets kraft skaffa sig en förförståelse för jakten och naturens krav.

Landsbygdens jägare nedärvde sin kunskap och lärde sig handgripligen genom praktisk erfarenhet, de var inte tilltänkta som mottagare för dessa böcker.

Förmodligen var kulturkrockarna många när dessa två gruppers jaktstigar möttes. Medan den ena pratade om jakttider, häckningstider och engelska parbössor pratade den andra om tjuvjakt, skogsrået och om att sätta mat på bordet.

Med tiden har dessa världar fått smälta samman och idag utgör vi alla den kollektiva jägarkåren, åtminstone på pappret.

Konflikten mellan städernas och landsbygdens jägare består alltjämt.

Anders Lindkvist