Ibland snurrar livet snabbare än vanligt. Som för Huddingebon Fredrik Magnusson som alldeles nyss börjat jaga, inspirerad av svärfar Lars-Arne Eriksson med marker i Risarvens viltvårdsområde mellan Färila och Edsbyn i Hälsingland.

Fredrik Magnusson är ny på jaktstigen. I våras tog han jägarexamen, i sommar fick han licens på sin studsare. Foto: Privat

– Jag tog jägarexamen i våras, och fick licens på studsaren i somras, då jag också sköt björnpasset. Det var förstås spännande att åka till Hälsingland på björnjakt som första jakt, säger Fredrik när Svensk Jakt når honom på telefon i hembygdsgården i Rogsta, där han och blivande hustrun Jennie är i full färd med att planera sitt bröllop.

Valde rätt pass

I fredags, alltså premiärdagen, postade Fredrik först tillsammans med Lars-Arne innan de tog var sitt pass på eftermiddagen. På lördagens morgon fick Fredrik välja pass och valde då ett där hans svärfar sett björn förra året.

Första timmen var det som det brukar vara på ett jaktpass, det hände inte särskilt mycket. Grannlagets hundar hade ståndskall en dryg kilometer bort, och eftersom samarbetet mellan lagen är gott kunde Fredrik i sin mobil och via komradio följa vad som hände.

Plötsligt pekade Jennie

Men så vid sextiden hördes att något var på gång mot passet där det var ganska trångt och sikten var begränsad.

– Det knakade och brakade och jag tänkte att det var en hund eller en hundförare som kom, men plötsligt pekade Jennie som var med mig. Där kom en björn rakt emot oss i bra fart.

Fredrik Magnusson beskriver hur han först tyckte det var overkligt. Att han knappt kunde tro sina ögon.

– Men det varade bara ett par sekunder. Sedan kände jag att jag måste skärpa mig för att kunna hantera situationen. Jag blev totalt fokuserad och kände att jag måste ta björnen.

Perfekt skott

Fredrik viskade till Jennie, som glömt hörselskydden, att hon måste hålla för öronen. Sedan gick allt väldigt fort. På kort avstånd, kanske tolv meter, vek björnen en aning och Fredrik fick sitt läge. Första skottet var perfekt, rakt genom bröstet och björnen gick omkull.

– Den hade fortfarande huvudet uppe, så jag hoppade upp på en sten och sköt en gång till. Sedan var allt över. Det kändes bra när jag rapporterade på radion att björn var påskjuten och död.

Björnen som kom rakt in i passet och sköts på 10–12 meters håll var en hona som vägde 130 kilo. Foto: Privat

Lugn och kall

10–15 minuter senare kom hundarna i björnens spår. Fredrik uppfattade det som att de haft ståndskall på björnen, men tappat spåret och kommit efter när den drog iväg.

Han berättar att Jennie var rätt skakis direkt efteråt, både glad och lite ledsen på samma gång, men att han själv fortfarande kände sig koncentrerad.

En bild som bekräftas av Lars-Arne Eriksson som var en av de första av jaktkamraterna som kom till platsen.

– Fredrik var lugn och kall. Han skötte situationen bra och uppträdde föredömligt.

Många grattis

Lite senare, på samlingsplatsen där jägare från tre jaktlag strålade samman, var stämningen på topp. Fredrik fick många gratulationer från det 40-tal jägare som var på plats.

– Det var mycket roligt. Man kan säga att vi jagade ihop med grannlaget som fått en björn dagen innan. Det var deras fina hundar som jobbade med den björn som jag fick skjuta, en hona på 130 kilo, säger Fredrik.

Björnkram har man ju hört talas om, men björnkyss? Ja, finns det anledning att fira så finns det. Foto: Privat

Efter den lyckade björnjakten fick han börja tänka på annat. På lördag gifter han sig med Jennie och bröllop kräver planering.

– Jag ska absolut fortsätta jaga. Senare i höst blir det älgjakt. Vem vet hur det går då, när det börjat så bra, funderar nyblivne jägaren Fredrik Magnusson.