Året är 1920. I sliten skärmmössa och arbetsskjorta knäppt upp i halsen står han vid dammen, hans träskor är bemängda med lera liksom marken med höstens löv. Som ung pojke bär han fortfarande knäbyxor, ett byxmode förbehållet de pojkar som ännu inte trätt in i de vuxna männens sfär och förärats långbyxor.

På axeln hänger en gammal mynningsladdare, ett vapen som även med 1920 års standard ansågs hopplöst omodernt.

Även om modernare vapen kommit in i de flesta hushåll så var det farfars gamla bössa som ynglingarna tilläts låna. Det var enkla vapen som bjöd på större utmaning för en ung jägare. Bredvid honom står en stövare i kedjekoppel som motvilligt ställt upp sig på bild.

”Lyckades pojken tvaga och flå räven så kunde han tjäna en rejäl slant, vid denna tid var skinnpriset historiskt högt.”

Den toviga rävens utseende vittnar om att den bjöd på ett visst motstånd. Lyckades pojken tvaga och flå räven så kunde han tjäna en rejäl slant, vid denna tid var skinnpriset historiskt högt. Uppköparna kunde betala över 100 kronor för en vanlig rödräv, en enorm summa på den tiden, särskilt för en tolvåring. Pojkens blick är finurligt stolt på ett sätt bara barn i den åldern kan frambringa.

Fotografiet är taget i en tid då användandet av rävsax förbjöds i allt större utsträckning, vilket försvårade jakten och tvingade upp skinnpriserna ytterligare. I Dagens Nyheter i februari 1920 dryftar Domänstyrelsen, dåvarande Domänverket, sina farhågor att saxförbudet och det höga priset på skinn kommer göra att jägare tar till allt mer drastiska metoder för att fälla räv, exempelvis giftåtlar.

”Vid ögonblicket för denna bild står han stadigt rotad i en föråldrad jaktkultur som varit förhärskande på landsbygden i hundratals, rentav tusentals år.”

Förmodligen är Yngve Andersson ovetande om att han lever i förändringarnas tid. Under hans uppväxt kommer förutsättningarna för jakten förändras drastiskt. Vid ögonblicket för denna bild står han stadigt rotad i en föråldrad jaktkultur som varit förhärskande på landsbygden i hundratals, rentav tusentals år. Det var en jaktkultur med få jaktarrenden och med fri tilldelning av vilt. Krutet var svart och laddades i oreglerade vapen. Fångstmetoderna var i bästa fall gammalmodiga, i sämsta fall inhumana.

”Det var ungefär här som svensken skaffade sig ett genuint intresse för naturen och förstod dess egenvärde.”

En ny stod tid för dörren. Jakten strukturerades upp och viltet ansågs inte längre vara en angelägenhet enbart för jägarna, utan för alla medborgare. Naturen gick från att vara något mörkt och hotfullt som måste tämjas, till att bli en beundransvärd tillgång som måste vårdas och skötas.

Naturvård i stället för rovdrift.

Det var ungefär här som svensken skaffade sig ett genuint intresse för naturen och förstod dess egenvärde. Statens skottpengar på rovvilt försvann och man fridlyste arter i hög takt.

Det var en vibrerande tid med världskrig och politisk turbulens. Bland politikerna fanns en befogad rädsla för väpnad revolution.

”När Yngve Andersson avled 1994 hade jakten i Sverige förändrats i grunden.”

Under 1920-30-talet kom den första riktiga vapenlagstiftningen med vapenlicenser. Till en början var licenstvånget en formalitet, men kom med åren att skärpas. När Yngve vuxit upp till en ung man hade hans ungdoms jakt, med mynningsladdare och svartkrut, förbjudits.

När Yngve Andersson avled 1994 hade jakten i Sverige förändrats i grunden. På de flesta sätt till det bättre, får man förmoda.

Anders Lindkvist