Vargar som går på altaner, vargar som springer i hästhagar och vargar som möter människor på nära hålla utan att bli rädda. Det är bara några av de händelser som länsstyrelsens naturbevakare får dagliga rapporter om från människor som bor i kommuner som Hofors, Ockelbo, Söderhamn, Ovanåker och Bollnäs.

Dubbelt så stor vargstam

Samtidigt är vargstammen i Gävleborg större än vad den varit tidigare i modern tid. Enligt preliminära siffror från den pågående varginventeringen har Gävleborg knappt åtta länsegna familjegrupper av varg. Det är i så fall en dubbelt så stor vargstam som ska finnas i länet för länsstyrelsens viltförvaltningsdelegation har tidigare beslutat att förvaltningsmålet för varg ska vara fyra länsegna familjegrupper.

Beskedet: Ledande politiker vill inte ha närgångna vargar hos sig

Någon licensjakt på varg har enligt beslut av Naturvårdsverket inte fått bedrivas i landet vare sig 2019 eller 2020. Och i Gävleborg är det dessutom svårt att få en skyddsjaktansökan på varg beviljad för under de senaste fem åren har bara en varg fällts vid skyddsjakt i länet.

Frågor till enhetschefen

Svensk Jakt ställde några mejlfrågor om vargsituationen i länet till Joel Isensköld, som är enhetschef vid länsstyrelsen i Gävleborgs län och myndighetens talesperson i frågor om vargförvaltning.

• Många människor i Gävleborgs län vågar inte längre gå ut på samma sätt som de gjorde tidigare eftersom de är rädda att möta varg. Hur ser länsstyrelsen på den utvecklingen?

– En människa kan inte fråntas sina känslor och upplevelse, men såvitt jag vet har det i modern svensk historia inte skett några attacker från vilda vargar på människa, vilket rent statistiskt pekar på att det inte är farligt att möta varg.

– Men om man upplever det på det sätt du beskriver ser vi det som en tråkig utveckling. Dels för de som har den upplevelsen, för arten varg och för förtroendet för rovdjursförvaltningen ur ett regionalt och nationellt perspektiv. Gävleborg är ett län med en stor del landsbygd, där naturupplevelser och friluftsliv är en viktig tillgång. Det gör det här till en viktig fråga för myndigheten ur ett långsiktigt perspektiv, anser Joel Isensköld.

• Min beskrivning? Det är ju bland andra länsstyrelsens egna naturbevakare som ger bilden av människors rädsla för varg. Och det framgår även gång efter gång i de skyddsjaktsansökningar som lämnas in till länsstyrelsen. Menar du på allvar att du inte känner igen detta?

– Den bild vi har av allmänhetens syn på vargnärvaron i länet är att den är väldigt nyanserad. Det finns länsinvånare som tycker att vargförvaltningen fungerar bra och som inte alls är oroliga över den vargnärvaro vi har, samtidigt som det finns länsinvånare som upplever en stark rädsla förknippad med varg. Som jag skrivit tidigare kan en människa inte fråntas sina känslor och upplevelse. Det är också olyckligt att människor i vårt län upplever rädsla för att möta varg. Det är en utveckling som varken gynnar medborgare i länet eller arten varg.

• Vad är länsstyrelsens lösning för att få dessa människor att känna trygghet?

– Trygghetsaspekten för människor är primärt en polisfråga. Vi jobbar för att sprida fakta och vara transparenta med de resultat och det vi vet om vargstammen i länet, samt vilka våra möjligheter är att förvalta den stammen med de aktuella verktyg vi har att tillgå. Fakta och kunskap om en art kan vara ett bidrag till ökad förståelse och minskad rädsla.

• Om knappt tre månader blir det föryngring i ungefär 80 procent av vargreviren och det blir alltså ännu fler vargar på samma yta. Hur kommer länsstyrelsen agera för att följa riksdagens beslut om att minska de högsta koncentrationerna av varg?

– Som det ser ut i dag har vi inte fått någon delegationsrätt för licensjakt på varg och skyddsjakt är inte ett verktyg som är tänkt att användas för att reglera population. Så vår möjlighet till agerande är begränsat, skriver Joel Isensköld.