Jag har fått lära mig att det finns fyra olika grader av sannolikhet för att avgöra hur välgrundad en misstanke verkligen är.

Graden bestäms av åklagaren, vilket gör den till en bedömningsfråga, där objektiviteten hos åklagaren är avgörande.

En viss form av vägledning finns dock i Simon Anderssons bok Skälig misstanke, som också är en doktorsavhandling. Så här skriver han:

”Varje år anmäls en dryg miljon brott. Endast en liten del av dessa anmälningar leder till åtal. De främsta beslutsfattarna inom rättsväsendet är därmed, sett till antalet ärenden, i själva verket inte domare utan i stället polis och åklagare.”

Viktig vägledning

Vad finns som vägledning för att förstå ifall åklagare och polis gör en rimlig bedömning av misstanke som uppstått? Detta är viktigt då misstankegraden ligger till grund för andra tvångsåtgärder, till exempel häktning och inlåsning med fulla restriktioner.

De fyra misstankegraderna är:

• Kan misstänkas.
• Skälig misstanke.
• Sannolik misstanke.
• Tillräckliga skäl för åtal.

Misstankarnas grad

Simon Andersson har i sin forskning kommit fram till, att för att det ska vara rimligt att misstanken ska uppnå nivån skälig misstanke, följande tre punkter ska vara uppfyllda:

• Sannolikhetsövervikt: Det är mer troligt att den misstänkte är skyldig än oskyldig. Gärningshypotesen är mer trolig än alla andra möjliga hypoteser tillsammans.
• Individualiserade bevis: Enbart grupptillhörighet är inte tillräckligt.
• Robusta bevis: Det ska finnas goda grunder för slutsatsen. Det är främst en fråga om hur noggrant situationen har utretts och om mängden bevis. Detta krav är initialt lågt och ökar sedan under förundersökningens gång.

Övertygad åklagare?

Enligt den första punkten, sannolikhetsövervikt, ska det vara större sannolikhet att den misstänkte är skyldig än oskyldig, eller i matematiska termer mer än 50 procent. Därmed får vi en likare för de olika graderna.

Om mer än 50 procent gäller för (2) skälig misstanke, ska sannolikheten för (3) sannolik misstanke, vara större. 65–70 procent är en rimlig siffra.

Sannolikhetsgraden för (4) att åklagaren ska gå till åtal, måste vara ännu högre. Man landar på en siffra över 80 procent.

Lagen uttrycker det som att åklagaren ska vara övertygad om att få en fällande dom, annars ska förundersökningen läggas ned.

Hur är det då i verkligheten? Det går faktiskt att ta reda på, genom att studera hur domarna fallit.

Åklagaren vinner sällan

Jag har läst alla domar som avkunnats för grova jaktbrott på de fem stora rovdjuren (björn, varg, järv, lo och örn) sedan 2014.

Tillvägagångssättet har varit att från Riksenheten för miljö- och arbetsmiljöbrott (REMA) begära ut uppgifter om alla domar som avkunnats för grovt jaktbrott sedan 2014 fram till dagens datum, vilken domstol som varit dömande och därefter, från domstolen, begära ut domen.

Det är då jag konstaterar att det är en häpnadsväckande låg andel av de mål som REMA-åklagarna driver till domstol som de faktiskt vinner!

Från 2014 har REMA drivit tolv mål. Fem av dessa har handlat om annat än grovt jaktbrott på de fem stora. Det har varit sådant som uppsatta kameror, ägginsamling och flytt av igelkottar. Brott som oftast renderat små bötesbelopp.

När det gäller grovt jaktbrott, med en straffskala från sex månader till fyra års fängelse, hittar jag sju fall. REMA-åklagarna har endast vunnit två av dessa. I övriga har fallen antingen betraktats som icke grova jaktbrott, eller har målen lett till frikännande domar.

Miljöåklagarnas okynnesåtal

Två av sju innebär 28 procent!

Den framgångsprocenten når inte på långa vägar upp till sannolikhetskravet ens för skälig misstanke.

Detta är den krassa verkligheten, opåverkad av bristande objektivitet hos miljöåklagarna!

Det pekar på att miljöåklagarna ägnar sig åt så kallade okynnesåtal. Sannolikt för att söka leva upp till politiska förväntningar om flera åtal för grova jaktbrott. Något som företrädare för Naturvårdsverket efterlyste under ett möte om de fem stora i Järvsö redan 2005.

Detta visar åter att REMA-åklagarna antingen inte har förstått vad lagen säger, eller struntar blankt i den.

Allt tycks vara möjligt

Frågan jag ställer mig är därför: Hur länge ska högsta ansvariga för åklagarväsendet, Riksåklagaren, RÅ, acceptera ett så bedrövligt facit av REMA:s verksamhet, utan att vidta nödvändiga korrigeringar av rutiner och personal?

Eller tycker kanske RÅ att detta uppenbara okynnesmissbruk av åtalsinstrumentet, i likhet med det uppdagade missbruket av straffvärdeventilen för hemlig telefonavlyssning i jaktbrottsmål, måste ges bättre chanser till framgång genom ändringar av lagen?

Allt tycks ju vara möjligt i dagens tjänstemannastyrda Sverige.

Karl Hedin