Att träna hunden genom att låta den skälla grävling lockar nog många jägare med älghundar. Men var försiktiga. Jaga in hunden på det villebråd den ska användas till först. Ska den bara jaga grävling är det förstås en helt annan sak.

En ståndhund som får jaga grävling innan den är tillräckligt fast på älg eller vildsvin kan präglas allt för mycket på det villebrådet, och när det kommer till älgjakten stannar den vid ett gryt. Där det förstås luktar gott.

Tog hunden därifrån

Jag var med min första älghund ute på jaktträning efter 21 augusti då det blev fullt ståndskall. Spännande såklart och jag började smyga i tråkig terräng med mycket stenskrammel på ett gammalt fall. Hunden var väldigt fast i skallen och jag märkte ingen rörelse. Jag gick på fortare för det var då ingen älg han stod med.

Hunden mötte mig med viftande svans och i en skreva satt en grävling och morrade och fräste.

Min hund var ett och ett halvt år och jag tog honom därifrån. Han tog aldrig mer grävling på jakterna och det var förstås skönt att fokuset låg på älg. Vid den tiden, i början av 2000-talet, hade vi ännu inte fått vildsvin på markerna.

Omgående ståndskall

Många år senare fick in en grävling i trädgården där den åt äpplen, trots att vi har gården stängslad för att hundarna ska kunna vara lösa på stort utrymme. På dagen tog den lega under ladugårdens magasingolv.

Vi lyckades peta ut den så den lullade iväg in i skogen. Nu var min hund sju år med många älgar på meritlistan, så jag släppte honom på grävlingen. Det blev ståndskall omgående och jag smög på med kameran.

Med dessa rader vill jag bara ge en tankeställare till de som har bråttom med att släppa sina hundar. För det som görs när hundarna är unga kan inte tas tillbaka och vara arg på sedan. Se hunden och ha tålamod!

Yvonne Ekman
Rockhammar