Företrädare för Jägareförbundet och LRF tycker i många delar lika när de träffas på Skedhult utanför Eksjö för att informera om läget.
– Vi kanske inte är helt ense om hur det ser ut överallt, men vi har gjort ett gemensamt arbete för att få det bättre, och det har till vissa delar lyckats, säger Bo Arvidsson, Sävsjö, ledamot i styrelsen för LRF i Jönköpings län.
Ordföranden för Jägareförbundet Jönköping, Gunnar Lindblad, är inne på liknande tankegångar:
– Klagomålen har minskat, vi har lärt oss jaga vildsvin och jag tycker att vi nu lämnat skyttegravskriget olika intressen emellan, vilket jag tror är nyckeln till framgång i förvaltningen, säger han.

Mindre utfodring
De bedömer att vildsvinsstammen minskat, generellt sett. I länet fälldes under fjolåret 4.500 vildsvin. Motsvarande siffror för de två föregående åren var 3.500 respektive 5.000.
Något som har förbättrat situationen är, enligt Bo Arvidsson, att det han kallar för idiotutfodring med sockerbetor har minskat.
– Dels för att intresset att fodra på det sättet inte är lika stort som det var när vildsvinen kom, dels för att utbudet av sockerbetor var mindre under fjolåret än tidigare, säger han.
De båda förtroendevalda bedömer att vildsvinsstammen är mindre nu. Bidragande är också att människor lär sig leva med djuren. Forskning har visat att klagomålen är störst under en etableringsfas.
– Det stämmer med mina erfarenheter, säger Bo Arvidsson.
I länet är problemen med vildsvinsskador störst i Vetlanda kommun, samt söder om Värnamo. Men skador kan förekomma praktiskt taget över allt, påpekar Bo Arvidsson.

Samarbete nödvändigt
Ändå är inte de vilda svinen etablerade överallt.
– Vi har påbörjat en undersökning där vi frågar kretsarna om vildsvinsförekomst. Faktiskt är det så att det i flera kretsar inte finns någon etablerad stam, säger Gunnar Lindblad.

De båda tror att fortsatt samarbete är nödvändigt för att hålla vildsvinen på en acceptabel nivå. Det handlar om gemensamma informationsinsatser gentemot jägare, markägare och jordbrukare men också insatser lokalt.
– Där jägare och lantbrukare verkligen samarbetar, till exempel för att hålla vildsvinen borta från åkermarken under spannmålens mjölkmognadsfas, är erfarenheterna goda. Det är ett samarbete som kan utvecklas på många håll, säger Gunnar Lindblad.

Del av faunan
Nu, menar Lindblad och Arvidsson, gäller det att fortsätta på inslagen väg, att hålla lågan brinnande.
– Vi måste hjälpa varandra och samarbeta om förvaltningen. Vildsvin är en del av vår fauna som normalt inte behöver någon extra mat för att klara sig. Kunskapsbristen har till vissa delar åtgärdats, även om det finns mer att göra, säger Bo Arvidsson.
Och Gunnar Lindblad tillägger:
– I det ingår att hålla etiken på en hög nivå. Vildsvin ska betraktas som ett vilt bland andra, och inte som ett skadedjur som kan behandlas hur som helst.