Viltforskning visar att salt (natriumklorid) spelar en central roll för hjortdjur, men även för andra växtätare. Salttillgången påverkar tillväxt och fortplantning men styr även hjortdjurens fördelning i landskapet.

Utan salt kan hjortdjuren helt enkelt inte leva och det stora problemet är bristen på salt i naturen.

Vanliga växter innehåller lite salt. De mer energilösa vattenväxterna är däremot ganska saltrika och det är förklaringen till exempelvis älgens begär efter vattenväxter. Trots att energiinnehållet är så lågt att älgen går med förlust varje gång den drar upp en vattenväxt gör den det ändå bara för att komma åt saltet.

Begäret efter salt förklarar också varför renar och rådjur med förkärlek ger sig på bisamhyddor som sticker upp ur isen. Dessa är nämligen byggda av vattenväxter.

På Grimsö forskningsstation har det gjorts studier över viltets utnyttjande av saltstenar. Älg och hare besökte saltstenarna under hela året men fem–sex gånger oftare under vår och försommar. Sedan minskade besöken successivt under sommar och höst för att nå ett minimum strax efter årsskiftet. Rådjuren besökte saltstenarna året runt i högre grad än älgarna.

Det var inte heller bara älgar, harar och rådjur som besökte saltstenarna. Stenarna drog också till sig ringduvor och även småfåglar tog för sig av saltet.

Viktig viltvårdsåtgärd

Att sätta upp saltstenar är därför inte bara en tacksam utan också oerhört viktig viltvårdsåtgärd. Saltstenarna sätts helst på fast mark i anslutning till en bäck, kallkälla eller uppsprängt vattenhål. Ungefär en saltsten per hundra hektar brukar anges
som riktmått inom älgtäta områden, men det är alltid bättre att sätta upp för många än för få.