Det vanliga är att jägare sätter upp saltstenar på sådana platser dit man vill locka älg. Och det är en metod som fungerar.

Forskningsstudier har dock visat att det inte bara är hjortdjur som besöker saltstenarna. Det gör exempelvis även harar, ringduvor och till och med småfåglar.

Vanligt salt (natriumklorid) är av stor betydelse för alla växtätare eftersom det innehåller det livsviktiga grundämnet natrium. Inne i kroppen fungerar ämnet ungefär som en pump, som tillsammans med kalium och magnesium upprätthåller näringsbalansen i cellerna. Hos hjortdjuren påverkar saltet både tillväxt och fortplantning.

I områden med lite eller ingen snö går det precis lika bra att bara sätta saltstenarna på vanliga stubbar. Foto: Bernt Karlsson

Problemet är bara att salt är en naturlig bristvara i vår natur. Det är därför viltet gärna dras till vägar som saltas vintertid. Snöslasket på vägen innehåller salt. Växtligheten närmast vägen innehåller också lite mer salt än den som finns en bit bort.

Behovet av salt är störst på våren. Under vintern har exempelvis älgarna levt på magert kvistbete. De försöker därför rätta till bristerna i sin ensidiga diet genom att under vår och försommar söka sig till platser där de kan få i sig salt. Det är känt att älgar då gärna söker sig till våtmarker, eftersom växterna där drar upp flerfalt mer natrium jämfört med växter på andra ställen. Till och med de ganska energilösa vattenväxterna, som till exempel näckros, drar upp mycket natrium och betas därför av älg.

Renar och rådjur brukar vintertid ge sig på bisamhyddor, som sticker upp ovanför isen, eftersom dessa är byggda av vattenväxter. Saltbristen förklarar också varför det ofta händer att älgar efter Bottenvikskusten på våren ger sig ut på havsisen.

Att placera salt­stenen för högt kan också innebära problem att nå upp för den som ska sätta upp en ny. Foto: Bernt Karlsson

En saltsten uppsatt på en och en halv meters höjd kan emellertid bara utnyttjas fullt ut av älgen, som kan slicka direkt på stenen. Annat vilt, exempelvis rådjur och harar, får hålla tillgodo med det salt som genom framför allt regnets inverkan rinner ner efter stolpens sidor.

De får i sig saltet genom att slicka eller gnaga på träet ända tills stolpen eller högstubben blir alldeles uppnött och slutligen faller omkull.

Tänker bara på älgen

En vanlig förklaring till att saltstenarna placeras så högt brukar vara att man därigenom får dem att räcka längre. Men motivet bakom att sätta upp saltstenar är inte att ransonera med saltet utan att se till att det konsumeras. Av allt vi under året serverar viltet kostar för övrigt saltet minst. Det är till och med billigare än ensilage.

Det finns ingen anledning att köpa dyra specialstenar berikade med andra mineraler och spårämnen för tamkreatur. Det är vanliga, vita saltstenar som viltet vill ha och behöver.

Det finns inte heller någon anledning att skicka upp en saltsten flera meter upp i luften. Den kan lika väl placeras på marknivå, till exempel på en stubbe. I områden med snötäckt mark vintertid är det dock viktigt att saltstenen befinner sig över snöytan även när snön är som djupast. Midjehöjd kan vara ett bra riktmärke.

Vid val av plats bör man beakta att saltstenar helst ska sättas på fast mark, men i nära anslutning till vatten; en myrkant, en skogstjärn, ett dike, en bäck eller en kallkälla.

Björkpinne i stubbe

Saltstenar kan sättas upp på flera olika sätt. Ett är att såga ett kryss med motorsågen i stubbskäret och slå ner en björkpinne i mitten. Man kan också forma en uppstående tapp med motorsågens hjälp och trä stenen över den.

Hur många saltstenar behöver man sätta ut på sin jaktmark för att tillgodose viltets behov? Ungefär en saltsten per hundra hektar brukar vara ett gångbart riktmärke i älgtäta områden, men det är alltid bättre med för många än för få. I rådjursdominerade områden brukar man räkna med en saltsten per bockrevir.