Att sätta upp saltstenar är en enkel och hittills helt invändningsfri verksamhet som jägare och viltvård­are sysslat med mycket, mycket länge. Men finns det inte problem så konstruerar man.
I sann, svensk byråkratisk anda har därför jaktlagsutredningen definierat salt som foder och – vips! – har man kunnat slå klorna i saltstenarna. Därför har även dessa vägts in i regeringsuppdraget att föreslå regler för den alltför omfattande utfodringen av i första hand vildsvin. Del­betänkandet har titeln ”Vildsvin och vildsvinsskador”.
Tala om att blanda äpplen och ­päron, men så kan det gå när man ­låter ett gäng yrkesbyråkrater få pyssla för sig själva.

En bristvara

Vanligt salt – egentligen natrium­klorid – är inget foder utan ett mineral­ämne som det finns väldigt lite av i vår natur. Salt är helt enkelt en bristvara och samtidigt ytterst viktigt för alla växtätare men särskilt för hjortdjuren. Utan salt kan hjortdjuren helt enkelt inte leva. Salttillgången påverkar tillväxt och fortplantning och styr hjortdjurens fördelning i landskapet.
Även vi människor behöver salt. I ett historiskt perspektiv är salt en av våra viktigaste importvaror. Det har vi emellertid glömt bort. Vi har vant oss vid att alltid hitta salt på butikshyllorna när vi handlar.
För viltet är det inte lika enkelt eftersom våra vanligaste betesväxter innehåller mycket litet salt.
Det ämne i saltet som djuren vill åt är natrium. De ganska energi­lösa vatten­växterna drar upp en del natrium och många jägare och skogsvandrare har säkert mött synen av ett älghuvud, som plötsligt stuckit upp över vattenytan i någon skogstjärn eller kärrpöl med näckrosstjälkar hängande ur mungiporna.
Begäret efter salt förklarar också varför renar och rådjur ger sig på bisamhyddor som sticker upp ur isen. Dessa är nämligen byggda av vattenväxter.
På Grimsö forskningsstation i Bergslagen har det gjorts studier över hur viltet utnyttjar saltstenar. Rådjuren besökte saltstenarna året runt i högre grad än älgarna. Älgar och harar besökte också saltstenarna under hela året men fem–sex gånger oftare under vår och försommar.
Det var inte heller bara älgar, harar och rådjur som besökte saltstenarna. Dessa drog också till sig ringduvor och till och med småfåglar.

Värst på våren

Saltbristen tycks vara störst på våren, vilket också kan vara förklaringen till att älgar i Norrlands kustland vid den tiden kan ge sig ut på havsisen. Att så många hjortdjur årligen dödas på våra vägar kan också i någon mån skyllas på saltet. Djuren dras till vägar som saltas vintertid. Även växtligheten närmast vägen innehåller litet mer salt än det som växer en bit bort.
Hittar man ett fällhorn av älg i skogen har det nästan regelmässigt gnagspår av sorkar och möss. Även dessa små växtätare behöver salt och gnager på hornen för att komma åt det.
Att sätta upp saltstenar är därför en mycket viktig viltvårdsåtgärd och det är viltvård som hör vintern till. Med hjälp av snöskoter når man alla delar av jaktmarken på ett bekvämt sätt.
Saltstenarna ska sättas upp på fast mark i anslutning till vatten; en skogstjärn, ett dike, en bäck eller kallkälla.
Det finns egentligen ingen anledning att sätta saltstenen på en högstubbe, en och en halv meter ovan jord. Då är det bara älgen som kan slicka direkt på stenen. Harar och rådjur får hålla till godo med det salt som genom solens, regnets och luft­ens inverkan rinner ner efter stolp­ens sidor. De får i sig saltet genom att slicka eller gnaga på träet och gör det ända tills högstubben blir alldeles uppnött och slutligen ramlar omkull.

Helst på en stubbe

Då är det bättre att sätta saltstenen direkt på marken, helst på en stubbe. Kan man inte utnyttja en vanlig ­stubbe efter avverkning får man lov att skapa en. Det är bra om stubbskäret är något större än saltstenen. Sedan tar man upp ett hål i centrum med borr, täljer till och slår ner en pinne i hålet och trär därefter på saltstenen. En sådan saltsten blir tillgänglig för allt vilt.
Ungefär en saltsten per hundra hektar brukar anges som ett riktmått för älgtäta områden. I Syd- och Mellan­sverige brukar man räkna med en saltsten per bockrevir.
Vad det slutligen blir av jaktlagsutredningens förslag går inte att sia om. Den nationellt ansvariga viltförvaltningsmyndigheten ska i föreskrifter kunna meddela undantag från förbudet mot utfodring under vegetationsperioden. ”Det kan exempelvis finnas behov av att tillåta saltstenar” heter det i samman­fattningen, men de ansvariga för delbetänkandet – Håkan Larsson, Nina Nordengren och Jens Anders­s­on – framhärdar i att saltstenar är fodermedel.
Redan ringer därför varningsklockorna. Det är nämligen samma utredare som ska förse oss med en ny enklare och tydligare jaktlagstiftning.