Fredrik Zethraeus.

Ett minskat tryck från predatorer ger många arter bättre förutsättningar att lyckas med sina föryngringar.

En art som påverkar många andra är kråkan. Den jagas i södra Sverige från 16 juli till 15 april, i norra Sverige fram till den 30 april. Mot slutet av jakttiden lämpar sig fällfångst med hjälp av små burfällor bäst.

Gynnar småviltet

Tar man bort kråkparen, och tömmer reviren på häckande kråkor, ges småviltet en lättnad under den känsliga häckningstiden.

Under vårvintern parar kråkan ut sig och paret blir starkt revirhävdande. Det är denna aggressivitet mot andra kråkor som utnyttjas vid fällfångst. De små burfällorna är konstruerade med en bur för lockfågeln och två fångstburar intill. Fällorna finns i flera varianter och de är alla mycket lika varandra. Några exempel är Ölandsbåset och kråkfälla modell Trolle-Ljungby.

Glöm inte fångsten av skator

När man väl fångat den första kråkan, vilket ibland kan vålla stora svårigheter, placeras fågeln i lockburen. Fällan placeras därefter i ett kråkrevir. Ofta kan man se och höra kråkor skräna från trädtoppar, även kråkornas bon går att lokalisera innan lövsprickningen. Dessa platser brukar vara bra fångstplatser.

Attackerar

Så snart kråkparet upptäcker den inkräktande fågeln försöker de att köra bort den och hoppar då in i fångstburarna.

Fällan flyttas sedan runt i de olika reviren för att fånga så många kråkpar det går. De riktigt bra reviren blir ofta snabbt återetablerade av nya kråkor, varför det ofta går att fånga flera par inom samma revir.

Viktigt är att man ofta byter ut lockkråkan och efterskänker de andra fångade kråkorna till andra viltvårdare som ännu inte lyckats fånga sin första kråka. Lockfågeln behöver vindskydd och tak samt gott om mat och vatten.

Fredrik Zethraeus 

Jaktvårdskonsulent