Ordet ”viltåker” får kanske många att tänka på klass­iska viltåkersgrödor som fodermärgkål och havre. Och nog för att dessa är begärliga för viltet. Nästan för begärliga – risken är att viltåkern mycket snabbt betas ned och maten tar slut, kanske redan innan vintern. Ettåriga grödor kräver också en jämförelsevis intensiv skötsel.
Bättre är kanske då att så en vall som kan ge kvalitativt bete året runt och vars skötsel är mer extensiv. En vall kan ligga tre-fyra år och det räcker med en årlig putsning för att hålla den fräsch.

En attraktiv vall ger ofta ett snabbt gensvar hos klövviltet. Foto: Anders Jarnemo

Man kommer långt med en ren vall av till exempel vitklöver eller blålusern. Men genom att blanda in flera sorter får man ett mer varierat bete. Olika sorter kan även vara olika attraktiva för olika viltarter, och kan kanske variera i begärlighet mellan olika perioder på året. Med en blandning sprider man också riskerna om någon sort inte skulle ta sig.

En variationsrik vall gynnar även andra än viltet. När man står invid en blommande viltåker slås man ofta av vilket enormt surr och myller det är av humlor, bin, fjärilar och blom­flugor. Dessa pollinerare spelar en oerhört viktig roll i våra ekosystem. Men det är också en grupp som har det svårt i det moderna landskapet. En vall med många blommande sort­er gynnar pollinerare och bidrar till ett rikt insektsliv.

Pollinerarna har det tufft i det moderna landskapet. En vall med många blommande arter kan hjälpa. Humla på honungsört, en växt med lång blomning och rik produktion av nektar. Foto: Anders Jarnemo

Vad ska man då blanda i för sorter? För den som inte vill blanda själv finns det färdiga vallblandningar hos fröhandlare och där kan man också få rådgivning. Samtidigt kan det ju kanske också vara kul att själv experiment­era sig fram till vad som passar bäst på ens egen mark. Klokt är dock att rådfråga lokala lantbrukare.

Vitklöver och rödklöver bildar ofta basen i vallar, men det kan vara idé att prova komplettera med alsikeklöver, perserklöver eller blod­klöver. Både blålusern och cikoria är begärliga arter som tål hårt bete och som också klarar torka bra. Gräs som timotej, ängssvingel, rödsvingel och rörsvingel förekommer ofta i blandningar, men om man vill ha en vall med mer riklig blomning, kan man minska på gräsen till förmån för kummin, käringtand, humlelusern, svartkämpar, pimpernel och inte minst honungsört. Den sistnämnda har en stark dragningskraft på humlor och bin då den blommar länge och har en rik produktion av nektar och pollen.

Plats för åker

Även om vallen är flerårig, kan man också blanda i ettåriga växter, om man vill krydda anrättningen med till exempel fodermärgkål eller foderraps.

En viktig fråga är naturligtvis var man bäst lägger en viltåker? Har man valmöjlighet kan man nyttja de ytor och de delar av fält där man ser att viltet gärna håller till och känner sig trygga. Ofta får man dock hålla tillgodo med den mark som inte längre är lönsam att bruka, som till exempel små jordbruksskiften i skogen eller kantremsor, och det behöver nog inte vara det sämsta ur viltets synvinkel.

Risk för slutet landskap

I dag har många mindre mjölk­gårdar problem med lönsamheten och tvingas lägga ner. Betesdjuren försvinner och vallarna behövs inte längre. Mindre åkerskiften i skogsbygder är svåra att bruka rationellt. Många gånger blir alternativet att plantera igen med gran och landskap­et blir alltmer slutet.

En vall för det vilda kan då hålla landskapet öppet, ge alternativt foder för viltet samt gynna insekter och biologisk mångfald. I stället för viltåker borde vi kanske tala om mångfaldsåker?

Anders Jarnemo