Alla som ägnar sig åt jakt och viltvård vet hur begärlig aspen är för de vilda växtätarna. Sorkar, kaniner, harar och alla hjortviltarter äter aspuppslag, alltifrån att repa löv under vegetationsperioden till att beta kvistar och skala bark under vintern. 

Bäverns vanligaste föda är björk för att det finns mest av den, men aspen är mest eftertraktad. Till och med tjädern kan beta asplöv. Det brukar ske efter första frostknäppen på hösten, men aldrig i någon större omfattning.

Några år efter den stora skogsbranden i Surahammars kommun. Stora delar av brand­fältet täcks av en ljusgrön matta av pionjärarterna björk, asp och sälg. Foto: Bernt Karlsson

På grund av sin snabba tillväxt går aspen fort ur beteshöjd och viltfodret i löv och kvistar blir oåtkomligt uppe i trädkronan. Ett enkelt sätt att stödutfodra klövvilt och harar under vintern är då att fälla några aspar. Man ska helst välja aspar med slät, glansig bark. När vintern är slut brukar det bara återstå ett vitt, rengnagt träskelett av den fällda aspen, lämpligt att tillvarata som ved.

Hos aspen sker ingen skottbildning efter betning. Aspen bildar inte heller stubbskott och sprider sig inte så lätt med frö. Däremot har den vidsträckta och flacka rötter och är duktig på att öka sitt livsutrymme genom rotskott. 

Bättre bete för viltet

Vill man skapa mer viltbete på sina marker kan man fälla några aspar på lämplig plats och erhåller då snabbt en hel liten dunge av aspuppslag i lämplig beteshöjd.

När aspen åldras får den grov och skrovlig bark och blir då värdväxt för många svampar, lavar och mossor, men illa sedd av skogsbruket, eftersom den också är mellanvärd för tallens knäckesjuka.

Bland de många insekter som lever på framför allt gamla aspar märks bland annat större och mindre aspvedbock, vars larver gnager under barken och i veden.

Bohål

På grund av sin lösa ved har hackspettar av alla slag lätt för att hacka ut bohål i asp som sedan kan utnyttjas även av andra arter. Aspen har därför stor betydelse som hålträd. I en studie i Bergslagen utgjorde aspen bara cirka 1,3 procent av antalet vuxna träd, men  stod för 28,2 procent av andelen hålträd. Alla som spårat mård vet också att spåren inte sällan slutar vid en stor asp, där mården tagit sin daglega.

Jämte björken är aspen det äldsta trädet i vår flora. Den räknas till de så kallade pionjärträden, som är de första att etablera sig efter exempelvis en skogsbrand. I sin ungdom är den snabbväxande och kan ha meterlånga årsskott.

Aspen förekommer i hela landet, från fjällgränsen till Skåne, och är härdig mot kyla. På näringsrik jord kan den bli högväxt och nå kraftfulla dimensioner.

Jätteasparnas skog

Aspen brukar också kallas för norra Sveriges ädla lövträd. Det är en välmotiverad beteckning. I norra Sverige är aspen det lövträd som blir störst och äldst och flera arter som i södra Sverige lever på ek, finns på asp längre norrut.

Den som vill se riktigt stora och gamla aspar ska besöka ett litet naturreservat som ligger i byn Skråmträsk halvannan mil norr om Burträsk i Västerbotten. Det fem hektar stora området innehåller även mycket gammal skog av både tall och gran, men är mest känt för sina jätteaspar.

En kvarlämnad, stormfälld asp på ett hygge: när snön smält bort återstår bara ett rengnagt, vitt träskelett. Foto: Jan Henricson

Nästan direkt man kommer in i området kan man se grova, skyhöga aspar med skrovlig bark och vidsträckta trädkronor. De grövsta mäter i brösthöjd cirka 80 centimeter i diameter. 

Några av dessa jätteaspar har daterats till cirka 260 år, sannolikt den högsta ålder som uppmätts på asp i Sverige. Och då är att märka att dessa giganter fortfarande är kärnfriska!

På grund av sin lösa ved och ringa motståndskraft mot röta brukar annars aspar inte bli särskilt gamla, sällan över 100 år.