Valet var då ganska lätt för både djupsömn och morgonhumör gjorde att jag tyst drog mig tillbaka och stängde dörren.
En septemberdag för fyra år sedan beslöt Mårten, vår jaktledare, att vi skulle börja lite senare än vanligt och då passade det med en inbjudan. Djupsömnen var över och morgonhumöret tillräckligt bra för att ett samtal kunde genomföras.
 
Generalpass
Under eftermiddagen skulle vi sitta på ett av skogens många generalspass. Dottern placerades på pallen och själv vecklade jag ut stolen på ryggsäcken vid vägkanten och la bössan i knäet då hon efter en stund kallade på min uppmärksamhet, vinkade in mot skogen och viskade:
– Det brakar, det är något som låter.
Hörseln avtar ju med åren och jag tänkte att nu ligger nog nerverna utanpå jackan. Men hon framhärdade så jag fann för gott att smyga mig upp till skogskanten, och visst brakade det. Över vägen kom en ko med två kalvar. I radion skrek Mårten, som gått in i såten:
– Storoxen står på hygget. Är det någon på pass 37?
Jag hann inte skjuta och pass 37 var tomt, men den överraskande och spännande situationen satte sina spår. Från den dagen var vår familj inne i en generationsväxling med jägarexamen, vapenlicens, hjälp med vapenkostnad, övningsskytte och jaktprat, där mamma i huset inte alltid kände sig delaktig.
Hur har det gått under de tre år dottern jagat?
Första året fick en pinntjur bita i gräset. Året därpå en ung ko och nu senast, 2008, en 19-taggar med ett största utlägg på 112 centimeter och hornet är väldisponerat och vackert. Det mättes till 300 poäng och hornet kom över den magiska gränsen för guld.
Är det någon som tror att intresset skulle avta mot den bakgrunden?
 
Generationsväxling
En generationsväxling är på gång i hela jägarkåren och hur möter vi det? Jaktlagets mottagande av nya unga jägare är kanske den viktigaste ingrediensen. Vi tar emot ungdomarna och bemöter dem med samma respekt och välkomnande som vi möttes när vi själva gjorde entré och det stärker dem i gemenskapen och självförtroende.
Priset för jakten är överkomligt då de privata markägarna känner lojalitet med sina byagrannar och nöjer sig med
den ibland relativt blyga ersättning som utges.
Det är därför jag med förtvivlan ser hur Sveaskog annonserar för höjda arrende- och fällavgifter med argumentet att fler jägare ska in. Vår generation med någorlunda inkomster kanske kan klara det men vi är ju ett släkte på utgående.
Hur tänker Sveaskog? Är det en logisk tanke att tro att ju dyrare jakten blir ju fler av den kommande generationen kommer att vilja jaga eller är Sveaskogs blickar riktade mot kontinenten. Gud förbjude att fler storskogsägare får samma befängda idéer.
 
Vägskäl
Jag tror vi står vid ett vägskäl. Ska vi uppmuntra våra ungdomar att hellre förkovra sig i tyska, franska eller italienska i stället för att ha siktet inställt på jägarexamen för att uppleva den spänning och gemenskap vi själva
upplever tillsammans i jakten. Kommer det i framtiden finnas ungdomar som likt Camilla säger till sin pappa:
­- Vi byter pass. Jag fick 87. Du får ta det så tar jag ditt.
Och strax efter klockan 8 den 20 september med morgonsolen i ögonen, se en mörk skugga dyka upp vid skogskanten, gömma sig bakom en björkdunge, sakta smyga sig till nästa dunge och sedan bestämma sig för att passera hygget.
Bössan osäkras och på 60 meter avlossas skottet i total tystnad, se hur storoxen går omkull och med glädjetårar i ögonen räkna in 19 taggar och höra jaktledarens ord:
– Det var som fan, bra gjort!
Conny Hellsten