Fram till och med 1992 var den samhällsägda marken i fjällen stängd för vanliga jägare. Det fanns teoretiska möjligheter att söka tillstånd för småviltjakt, men länsstyrelsernas avslag brukade komma med vändande post. I praktiken var det bara jägare med tjocka plånböcker och goda kontakter som släpptes in.
Det hade förstås gjorts försök att öppna Fjällporten, men resultaten hade varit dystra. Inför den översyn av lagstiftningen som skulle göras inför den så kallade samepropositionen uppstod dock ett lämpligt tillfälle att agera i saken.

Vill man sätta kraft bakom orden kan det ibland också vara klokt att bygga allianser. I Lantbrukarnas riksförbund, LRF, fann Jägareförbundet en bra samarbetspartner. Vid en uppvaktning hos regeringen våren 1992 överlämnade de båda organisationerna ett förslag om hur småviltjakten på statens mark i fjällen skulle kunna upplåtas till vanliga jägare.
Efter att ha stötts och blötts kom så äntligen same­propositionen på hösten samma år. Det är inte ofta svenska jägare har anledning att applådera ett politiskt utredningsarbete, men samepropositionen utgjorde ett undantag. Det förslag som Jägareförbundet och LRF lagt fram hade till stora delar vunnit gehör. Den tidigare upplåtelsepolicyn som kännetecknats av byråkrati, restriktivitet och framför allt godtycke skulle nu i grunden förändras.
Propositionen antogs av riksdagen 15 december, upplåtelsepolicyn trädde i kraft hösten 1993. Det är idag 20 år sedan. Ett jubileum värt att ihågkommas och fira.

Det var många som drog sitt strå till stacken, men bland jägarna vill jag särskilt nämna Harry Forsell, Umeå. Han var ordförande i Jägareförbundet Västerbotten och ledamot av Jägareförbundets förbundsstyrelse. Bland politikerna spelade riksdagsman Hans Dau och dåvarande utbildningsministern Per Unckel (båda M) viktiga roller. Hans Dau var politiskt ansvarig för samepropositionen. Ingen av dessa tre finns i livet idag, men den upplåtelsepolicy som de var med och skapade består i allt väsentligt.
Protesterna uteblev naturligtvis inte. Det parlamentariska dokument som riksdagen godkänt brändes inför tv-kamerorna av en samisk representant. I vulgärpropagandan talades det om att fjällen skulle invaderas av jägare och renskötseln slås ut på grund av störningar. Ripstammen skulle förintas och fjällrävar och jaktfalkar utrotas.

Ingen av dessa domedagsprofetior slog in och många skulle säkert idag inte vilja vidkännas vad de yttrade då.
Den befarade jägarinvasionen uteblev. Eftersom ripstammen 1993 befann sig i uppgångsfas visade inventeringar att det fanns mer ripor inför hösten 1994 än vad det gjort året innan. Jaktfalkarna ökade och fjällrävarna finns kvar. Under senaste lämmelåret hade de sitt bästa produktionsår på mången god dag. Renskötseln bedrivs oförändrat.
Fjälljaktreformen var bra och viktig. Men vem skulle ha tagit initiativet till att ändra systemet för upplåtelse av småviltjakt på statens mark i fjällen om inte Jägareförbundet hade gjort det?

+
Att Naturvårdsverket äntligen återstartat verksamheten med test och godkännande av nya fällor och fångstredskap.

–
Att en statlig ut­redare för femtielfte gången börjar botanisera bland jägarnas vapen för att komma åt vapenrelaterad brottslighet.