Naturskyddsföreningen har inte svenska folket bakom sig när man nu väljer att överklaga vargjakten igen. Det är tveksamt om man har de egna medlemmarnas stöd för ett agerande som gynnar en art, vargen, på bekostnad av en lång rad rödlistade andra djur och växter.

Med Högsta förvaltningsdomstolens helt nyligen fattade beslut kommer miljöorganisationerna att återfå makten över vargförvaltningen i Sverige.
En makt som de hade, och utövade, under några år av alliansregeringens styre.

Efter att ha läst Naturvårdsverkets så kallade socioekonomiska utredning om hur vargen påverkar samhället, där det konstateras att vargen inte är något problem, vare sig för rennäringen eller jakten, undrar man (ursäkta ordvalet): Vem f-en har skrivit detta?

En vida spridd missuppfattning är att vargar inte är speciellt intresserad av nötboskap som byte. Erfarenheterna från Nordamerika är helt annorlunda. För att få rätsida på problemet skyddsjagas hela vargflockar, inte enstaka individer.

Många har uppmärksammat förslaget från EU gällande vapen som officiellt kom ut den 18 november. Många frågor började ställas från både jägare och sportskyttar. Vad ska hända? Är jag påverkad?

I efterdyningarna av de hänsynslösa terrordåden i Paris som kopplats till våldsbejakande islamism, väljer nu EU-kommissionen att agera gällande vapendirektivet. Men som vanligt skjuter kommissionen bredvid målet. 

År av att vara i opposition med väldigt små möjligheter till att genomföra förändring har bytts mot en S-ledd regering med möjlighet att förändra. Vi är mycket glada att år av arbete nu har resulterat i att regeringen nu skickar ut ett förslag kring småviltjakten på remiss. 

Sedan EU-kommissionen lagt förslag om förändringar i EU:s vapendirektiv har många engagerat sig i frågan, vilket fått de svenska politiker som tidigare varit försiktigt positiva till förslaget att ta avstånd från de värsta avarterna. Hit räknar jag mentaltester och femårslicenser för jaktvapen. Det är bra, och vi vår hoppas att det håller hela vägen.

I kölvattnet av den senaste tidens fruktansvärda terrordåd har EU-kommissionen påskyndat sitt arbete med att föreslå förändringar i EU:s vapendirektiv. Dessa skulle slå hårt mot vanliga jägare men inte ha någon effekt på terrorismen. Terrorister tar knappast jägarexamen.

En finsk-rysk varg har siktats i landet. Det ska bli intressant att se om Naturvårdsverket ännu en gång tänker frångå sina egna smittskyddsregler.

Peter Thorsell, sakkunnig i vapenfrågor inom Polismyndigheten, säger i SVT att jägare inte alls ska oroa sig över EU:s föreslagna ändringar i vapendirektivet. Skälet är att skärpningarna enligt honom inte alls berör jaktvapen, eller i varje fall inte i speciellt hög utsträckning. Den som tillmäter Thorsell goda intentioner i frågor som rör vapen misstar sig emellertid grovt.

Naturvårdverkets beräkningar i den socioekonomiska utredningen kritiseras vad jag förstår med rätta, men inget sker.

Vad gör egentligen Svenska Jägareförbundet, Jägarnas Riksförbund, LRF, fäbodbrukarnas intresseorganisation, med flera, åt den nationella vargplågan?

Landsbygdspartiet oberoende vill absolut inte försvåra för jägare och sportskyttar vad gäller licenskrav och vill inte heller ytterligare begränsa vilka vapen som ska få användas vid jakt eller sportskytte.

För människor som drabbas av den skenande vargetableringen fälls inga tårar. Utan att över huvud taget göra några jämförelser i övrigt kunde även hårt prövade landsbygdsbor och jägare vara värda något litet medkännande från Miljöpartiets ledande företrädare.

Efter en månads älgjakt i Jönköpings län kan man konstatera att avskjutningen nu är 16 procent lägre än vid motsvarande tid förra året, och 29 procent lägre än 2012. Varför har vi skjutit så få älgar i början av jakten? Finns det inga eller jagar vi annat? Eller tycker vi att det hinns med senare, vi har ju lång tid på oss?

Jag förstår EU:s populistiska utspel angående vapen. Men att ge sig på legala vapenägare hårdare än terrorister är skamligt. Terrorister har inte vapenlicens eller bryr sig om lagar.

Det är med stort intresse jag läste reportaget om toppjakt i Svensk Jakt nr 12. För mig som bor i södra Sverige är jaktformen att betrakta som omöjlig rent säkerhetsmässigt, och det är med förvåning jag konstaterar att frågan om D-max skjutning inte kom upp över huvud taget.

Vi använder främst tre sätt att försöka ta reda på hur många älgar vi har i markerna. Men det finns andra alternativ, kikarspaning är ett sådant.