Under 2021 testades nästan 131.000 vildsvin för trikiner i Sverige. Vildsvinsköttet som senare ska hamna på någons tallrik testas på något av landets ackrediterade laboratorier. Risken att bli smittad är låg, men skulle man bli drabbad av trikinos eller trikinellos, som sjukdomen heter, så kan det gå riktigt illa.

Trikiner, med namnet Trichinella på latin, är små rundmaskar som kan infektera i princip alla däggdjur. Vanligast är trikiner hos köttätare som lodjur, varg och järv, men de har också hittats hos räv, björn, mårdhund och enstaka rov­fåglar. Eftersom björn är ett vilt vars kött ibland säljs, måste björnkött precis som vildsvinskött testas.

1. Prov kommer med posten på morgonen. De packas upp och uppgifterna på remissen / följesedeln registreras i datasystemet.

När ett djur eller en människa äter kött med levande trikinlarver löser magsafterna upp köttet och larverna släpps fria. I mag- /tarmkanalen utvecklas sedan larverna till vuxna maskar som reproducerar sig. Nya larver kan därefter ta sig från tarmen ut i kroppen. De använder blod- och lymfkärlen för att sprida sig till väl syresatta muskler, det vill säga muskler som arbetar ofta. Det kan vara mellangärdesmuskeln, ögonmuskler, käkmuskler, axlarnas muskler och ibland även hjärtmuskeln.

2. Köttbitar putsas så att de väger fem gram.

Hur allvarliga symtomen blir beror bland annat på hur många larver personen eller djuret fått i sig och vilken art av trikiner det rör sig om. Den minsta mängd larver som kan ge kliniska symtom hos människa har ­uppskattats till 50–75 stycken. En person som ätit trikin­smittat kött får under de första ­dagarna diarré, buksmärtor och kräkningar när mask­arna utvecklas och förökar sig i tarmen.

Vandrar ut i kroppen

I nästa skede börjar larver vandra ut i kroppen och då uppstår feber, muskelvärk, svullnad runt ögonen och ytliga blödningar, till exempel i ögonvitorna eller under naglarna. I allvarliga fall kan även hjärta och hjärna påverkas. Så småningom avtar de ­akuta symtomen, men trikiner kan finnas kvar i musklerna i flera år.

Trikinfynd i skjuten vildsvinsgylta

Behandling med avmaskningsmedel under de första dagarna efter infektion kan reducera mängden larver, men eftersom symtomen till en början kommer från mag-/tarmkanalen tänker man ofta inte på att orsaken skulle kunna vara trikiner.

3. Pepsin och saltsyra blandas med köttet och värms till 45 grader. Under 30 minuter bryts köttet ner.

I ett tidigt skede är det dessutom svårt att ställa diagnosen. Efter cirka två veckor kan antikroppar påvisas i blodprov. Det senaste misstänkta fallet i Sverige var 2013 då en person i Värmland insjuknade med symtom som tydde på trikinos. Personen hade hanterat vildsvinskött, men tyvärr fanns inget kött kvar för provtagning.

Första fyndet av trikiner i björn på flera år

År 2007 tog en spansk student med sig korv gjord på spanskt vildsvinskött och bjöd ett tiotal studiekamrater i Sverige att smaka. Korven innehöll 1,5–12 trikinlarver per gram, vilket resulterade i att några insjuknade i trikinos. Köttet som användes till korven hade inte undersökts med en godkänd metod. I östeuropeiska länder som Ungern, Bulgarien och Rumänien är förekomsten av trikinfall hos människa fortfarande jämförelsevis hög.

Värme och kyla

Alla trikinlarver dör vid upphettning till över plus 68 grader, men alla dör inte vid frysning. För att hitta trikiner använder laboratorierna en analysmetod där man efter­liknar den nedbrytningsprocess som äger rum i magsäcken hos enkelmagade djur, till exempel människa.

4. Sedan silas blandningen ner i en så kallad ­separertratt av glas.

Minst fem gram färsk muskulatur (fri från hinnor, fett med mera) ska undersökas från ett vildsvin. För att ha störst chans att hitta eventuella trikiner säger EU-författningen (EU2015/1375) att man ska undersöka muskula­tur från mellangärde, framlägg eller tungans infästning. Om köttet varit ­djupfryst eller om det tas från en annan del än de nämnda, analyseras dubbel mängd: tio gram kött.

Eftersom prov från 20 vildsvin ­analyseras tillsammans i en så kallad pool måste provmaterial skickas så att det räcker till omkörningar ifall trikinlarver påträffas i en pool. Lämplig mängd att skicka är minst 25 gram.

5. Innehållet i plastskålen undersöks noggrant i lupp vid 25 gångers förstoring.

Det är viktigt att provet förpackas så att det inte kan läcka under­ ­transport till laboratoriet. Använd dubbla plastpåsar och mellan påsarna läggs något som kan ­absorbera eventuell läckande ­köttsaft, till exempel hushållspapper.

När ett laboratorium hittar misstänkta trikinlarver i ett prov skickas de till Statens veterinärmedicinska anstalt, SVA. Där undersöks larverna och om det är trikin­larver anmäls det till Jordbruksverket och till länsstyrelsen i det län där vildsvinet skjutits. Trikinlarver från alla djurslag skickas även till EU:s referenslaboratorium i Rom. Här artbestäms larverna genom dna-analys.

Smittat kött bör destrueras

Kött och andra delar från vildsvin som kan innehålla trikiner bör destrueras (brännas upp), eller grävas ner djupt så att andra djur inte kan gräva upp och äta det smittade köttet. Detta gäller även huvudet, som har många muskler.

Trikinfynd i sydligt vildsvin

I alla EU-länder finns utsedda referenslaboratorier som ska hjälpa de lokala laboratorier­na att uppfylla de kvalitetskrav som ställs. SVA är Sveriges referenslaboratorium för parasiter. Det innebär bland annat att det regelbundet erbjuds kurser i praktisk och teoretisk trikinkunskap och vid behov kan ­personal från SVA även besöka andra ­laboratorier.

Webb-tv: Så tar du ett trikinprov

Som ett led i kvalitets­kontrollen av Sveriges laboratorier arrangerar SVA varje år provningsjämförelser. Då skickas hamburgare av fläskkött som preparerats med varierande antal trikinlarver till de andra ­laboratorierna i landet för analys. Resultaten av dessa provningsjämförelser är viktiga för att ett laboratorium ska få fortsätta vara ackrediterat.

Trikinövervakning bland vilda djur

Eftersom trikiner kan smitta människa är det viktigt att övervaka förekomsten i landet. Fokus ligger då på att undersöka rovdjur i näringskedjans topp där det är störst risk att hitta trikiner. Ungefär vart tredje år utför SVA därför trikinundersökningar med hjälp av statliga medel på andra vilda djur än vildsvin och björn, till exempel rödräv och lodjur. Man letar alltså inte regelmässigt trikiner i vilda djur och rovfåglar som skickas till SVA för obduktion.

* I några fall (tre vildsvin, ett lodjur och en varg) gick det inte att ­artbestämma trikinerna.
** Två djur (lo och varg) var infekterade med både T. britovi och T. nativa.

Under åren 2014–2021 hittades trikiner i ett antal olika djurarter, enligt SVA:s sjukdoms­övervakningsrapport (se tabell ovan). Som framgår av tabellen är förekomsten procentuellt högst hos varg, lodjur och järv.

Det är värt att notera att även om risken är större att vuxna djur bär på trikiner så kan även yngre djur kan vara infekterade. Allt
beror på vad de har ätit. Intressant är att man genom åren emellanåt har hittat flera djur med trikiner i ungefär samma geografiska område. Lokalt kan alltså smitttrycket vara högre.

Testa vildsvinsköttet

Enligt lag ska vildsvin, björn och annat vilt som kan smittas av trikiner, levereras till en vilthanteringsanläggning för besiktning inklusive trikintestning. Enda undantaget är kött som används i jägarens eget hushåll, men även då bör man testa köttet. Risken att ett vildsvin ska vara smittat med trikiner är visserligen liten, men att välja att inte testa köttet är oansvarigt och riskabelt.

Jonas Malmsten (veterinär)
Anna Lundén (laboratorieveterinär, docent, SVA)
Eva Osterman-­Lind (laboratorieveterinär, chef för parasitlaboratoriet, SVA)